I think, think, think, 'til I start to drink again.
Det här är min eftertänksamma min.
Jo, jag lovar!
Precis såhär ser jag ut när jag halvligger i min säng klockan två en söndagmorgon och försöker jobba.
Jag tänker att jag lika gärna kan berätta lite om min dag.
Jag och Fanny drack en cider (förlåt, xider - med sugrör!) i solen, åt en tunnbrödrulle vid Stadshuskajen, drack ett glas rosé på vårt nya stammishak på Hornsgatan.
Sedan ville jag ut, ut, ut.
Fylla och dans, ge mig nåt som tar mig någonstans, and so on.
Istället åkte jag hem och åt halloumi och drack vatten.
Nu ligger jag och gör research för morgondagens skrivande, och ser alltså - som ni ser - väldigt eftertänksam ut.
Kanske tänker jag att jag är stolt över mig själv, som redigerar artikelbilder istället för att dansa sönder fötterna till Common People på en nostalgisk popklubb någonstans.
Som att jag skulle förtjäna någon slags medalj för att jag är nästan nykter en lördag.
Let me lay with you, play with you
Because I'm worth it!
Det här ansiktsvattnet har jag använt sedan jag stormade in i puberteten, någonstans kring tolv. (Ja, år, inte klockan.)
Jag är fullständigt beroende av det.
Ett tag var det slut, men nu har jag - som ni ser - investerat i en ny flaska.
NU JÄKLAR SKA ALLA ÄCKLIGA FINNARNA BORT!
Och vet ni, Cliniques ansiktsvatten kommer att förgöra dem.
Lämna mig persikolen och porslinsfräsch; en populär, perfekt pingla.
It's just that good.
Vilket man faktiskt borde kunna förvänta sig, med tanke på att man för en sådan här liten flaska får punga upp den inte särskilt modesta summan 932857846793846702000,50:-.
Men det är det värt.
Det är jag värd.
Kungsholmen i mitt hjärta.
Min mobil med tillhörande värdelös mobilkamera följde med på min söndagspromenad. Jag gick, som vanligt, runt mitt kära Kungsholmen.
För er som inte har stenkoll på den Kungliga Hudvudstaden: Kungsholmen, före detta Västermalm, är en stadsdel där det mest bor barnfamiljer och pensionärer.
Men mer än så; Kungsholmen är min hood.
Jag flyttade hit när jag var tre, och bortsett från mina flyktförsök till London, Shanghai och Norrköping har jag stannat kvar här i hela mitt liv.
Jag har bott i fem olika lägenheter i Stockholm sedan jag och mamma kom hit från Norrbotten, alla lokaliserade kring Rådhuset och Fridhemsplan.
Det är här jag började i skolan och här jag tog studenten. Jag har lekt i Kronobergsparken, kräkts i Rålambshovsparken, sovit utanför Thorildsplans gymnasium (och förmodligen under en och annan lektion, dessutom), tjuvrökt och hånglat på kafé Fix, blivit ihop på taxikafé Eken (rest in peace), gjort slut på Thelins.
Det är på Kungsholmen det hänt, helt enkelt.
Som sagt, min hood - det sitter till och med uppe skyltar där Kungsholmsborna påminns om min födelsedag. Trettisista oktober, jajamen.
Här, på Kristinebergs IP, gick jag på friidrott en gång i tiden (vi snackar kanske sexan, sjuan). Jag var - om jag får säga det själv, och det får jag ju - riktigt grym på höjdhopp.
Värdelös teknik, men en viljestyrka som tog mig över det mesta, om än stelt och knackigt.
Min friidottstänare hette Mika och var en hunk i ordets rätta bemärkelse. Han hade alltid väldigt tighta cykelbyxor på sig, vilket gjorde att jag tvingades ägna en stor del av träningstiden åt att göra allt för att inte stirra på hans... paket.
I min grupp gick en kille som var något år äldre än jag. Han var rödblond och fräknig, fullständigt bedårande och förkrossande blyg; när han någon gång öppnade munnen stammade han förfärligt. Så även när jag skadade knät under en tävling och han kom fram och satte sig bredvid mig på bänken.
Han frågade om det gjorde mycket ont.
Jag sa "javars".
Han frågade om jag kanske ville hitta på något efter träningen någon gång.
Jag var säker på att han drev med mig. Sårat vände jag mig bort, försökte halta iväg men tog mig bara någon meter.
Det var första och sista gången vi pratade med varandra.
Såhär i efterhand inser jag att han förmodligen inte var typen som drev med flickor på det sättet. Jag inser också att jag förmodligen i det ögonblicket sköt upp min första kyss med en sisådär tre år.
Lyckat.
Oh well. Nuförtiden går jag in på Kristinebergs IP ibland och lånar toaletten i något tomt omklädningsrum. Låtsas att jag är en sund sporttjej som just haft en härlig, utmattande träning med laget.
Sedan tar jag en snus och sätter mig med en kopp kaffe och tittar på när något pojklag lirar fotboll, tills jag blir för utmattad och promenerar hem igen.
Det här är Thorildsplans Gymnasium.
Även kallad Min Gymnasieskola.
Jag tog studenten härifrån för nästan exakt sex år sedan. Det var lite si och så med mina betyg, och jag var (och är) av den åsikten att om man måste hålla på och gå på komvux, då har man ingen anledning att springa ut i studentmössa och låtsas vara färdig med skiten.
(Supa sig full har man däremot stor anledning att göra. Men utan studentmössa.)
I sista sekunden fick jag dock in det sista G jag behövde för ett komplett slutbetyg, och det blev både vit second hand-klänning och studentmössa när jag skuttade ut i solskenet.
(Dock inga skor - mina vita vintagepumps lyckades jag sparka av mig och slarva bort någonstans under champagnefrukosten på Fredhällsklipporna, och resten av studenten var jag alltså hippiechict barfota.)
Min mamma hade, med imponerande kort varsel, lyckats skaka fram ett studentplakat. Ovanför mitt treåriga uppförstorade huvud stod det med min mors handstil:
"Jeezez - hon gjorde det!"
Och det gjorde jag ju faktiskt.
Thorildsplan var fint.
Tre oerhört skoltrötta år, med alldeles för mycket frånvaro men fantastiska vänner.
Här, utanför Karlbergs slott, fick jag i slutet av nian till slut Min Första Kyss.
Utan att gå in på detaljer kan jag avslöja att den var en av mitt livs största besvikelser.
Det var ytterst ömsesidigt.
"Är det inte meningen att det ska... kännas något?"
Sa han.
Jag kände mig ungefär lika lurad.
Ett par månader senare insåg jag att det där med kyssar blir rätt mycket finare om man dessutom råkar vara kär i personen i fråga.
Himlastormande, faktiskt.
Jag är en mystisk medelhavsman.
Jag var väldigt olik mig när jag fotograferades igår.
Ärligt talat så kände jag inte igen mig själv överhuvudtaget.
Jag såg liksom... grekisk ut, tycker jag.
Och lite som en snygg, androgyn man (ignorera min ganska omanliga baddräktsbyst, tack!).
Looken var inte ful, bara... ovan. Nästan så långt ifrån min egen stil som det bara går att komma och ändå trivas rätt bra.
Jo, jag tycker faktiskt att slemmig medelhavssnubbe-looken är ganska het. Åtminstone i just detta fall. Om jag raggat på mig själv i blöt backslick och buskiga ögonbryn är det inte helt omöjligt att jag fått napp, så mycket kan jag säga!
Vad säger du? Skulle mitt manliga alias ha chans på dig?
It's always about me.
Foto: Carlo Bosco
The centre of everything, liksom.
Jag gillar't.
Jag gillar't skarpt.
Nej, nu ska jag tvätta de äckliga, stenhårda wetlookprodukterna ur håret och ta mig iväg och käka lax och dricka vin hemma hos en av snyggingarna på bilden.
Ha en underbar fredagskväll, vänner!
All I wanna do is ride bikes with you.
TheFashionist.se, närmare bestämt.
Såhär blev bilden. Trevligt.
När jag inte orkade mer.
Borde inte ögonmake hålla bättre än såhär för ett par timmars storgråtande, snörvlande och gnuggande i ögonen?
Jag funderar på att stämma någon makeuptillverkare.
För psykiskt lidande och... skabbighet, kanske.
Det kanske, i och för sig, mest beror på att jag skulle behöva cash.
You give me colors.
Det blev mörkare och snyggare, tyckte jag.
Så jag gav mig själv tillåtelse att skamlöst posera loss framför min värdelösa mobilkamera.
Grattis till mig, som skriver en av Sveriges tråkigaste bloggar!
Det känns som att allt jag gör, tänker och känner minst av allt hör hemma på en blogg.
Det måste liksom viskas i någons öra.
The many faces of Miss Olivia
Jag skulle helt enkelt inte kunna tröttna.
Olivia, flytta hem till mig och bli min Personal Model! Jag lovar att ge dig äpplen och godis och öl. Ja, nu när du är 18 och allt.
Perfektion.
Det där ansiktet, alltså, damn.
Skönhet och skevhet i världens härligaste kombination.
Min Louise.
Hon är en riktig älskling.
And with the way you look I understand that you are not impressed
Att hitta en härligt dramatisk bild i kameran, ladda in den i datorn och upptäcka att det enda som är snyggt med den är själva... konturerna.
Hur man än trixar med färger och reduce noise och brightness/contrast så ser det ändå för taskigt ut.
Det enda som återstår är att förstöra den helt; ta bort allt utom just konturerna.
Själva dragen. Det dramatiska. Och vips! så har man en bild som skulle passa perfekt som profilbild på Helgon.net.
Det här hade jag på mig på fotograferingen i fredags.
Både skinnkavajen och klänningen är från Whyred - jag blev faktiskt så förtjust i klänningen att den fick följa med mig hem.
(Eh, alltså, jag betalade naturligtvis för den.)
Jag behövde något färgstarkt i min garderob, kände jag. Något som inte döljer, utan framhäver. Som jag inte kan gömma mig i.
För det är ett spel och jag vill inte va' med
Foto: Emma Svensson, Rockfoto
Hår och make: Fanny Sandberg
Hur du går och jag står kvar, en scen som alla sett förut
Satsa det sista på mirakel.
Men med stulna cigaretter och ingenting på spel
Nästan tio år gammalt castingfoto.
Jag minns precis när det togs.
Jag var så vanvettigt nervös att jag var säker på att bilden skulle bli suddig för att hjärtat bankade så hårt i bröstet.
Ännu inte van att bli bedömd, utvärderad, synad; livrädd att inte duga.
Det känns som att tiden stått still sedan dess.
Eller kanske som att jag hunnit leva ett helt liv.
That the ground's not mine to walk upon
Vad tycker ni om den nya?
(Foto Andreas Harnemo, hår och make Fanny Sandberg. Och photoshopkladd by me.)
Hoppsan, vissa verkar inte se den nya bannern! Den ska alltså se ut såhär:
Ser du den gamla, testa att uppdatera sidan ett par gånger.
(Jag har hört rykten om att sådant kan hjälpa. Ungefär som "omstart".)
It's gonna hurt, but I love the pain
Det har nu gått... en, två, tre, fyra, fem dagar, och den verkar inte ha en tanke på att ge sig.
Det. Gör. ONT!
(Det gör faktiskt ont i mig överhuvudtaget just nu.)
Men annars är det väldigt fint att vara här. Väldigt.
Fick precis en helkroppsmassage, förresten. Är yr i huvudet men damn vilken skillnad det gör.
There's so much to see, I'll show you all.
(Det ska nu tilläggas, eftersom ni kommenterar så flitigt: det är en "minicar", som man får köra med moppekörkort i Spanien, och moppekörkortsåldern är 14. Så hon är fullt laglig där hon kör omkring.)
Beautifulones, fikabloggen!
(Och sin färdigmat, förstås.)
Är det något jag inte vill vara, så är det sämre!
Alltså; varsågoda:
Jag känner redan nu - ja, redan innan jag ens publicerat inlägget! - att min blogg tagit ett gigantiskt och välbehövligt kliv mot att bli Något Stort.
(För övrigt så är jag i Spanien och har det oförskämt bra. Därav oförskämt dåliga uppdateringar.)