I've got nothing to say.
Sådär skönt bitter.
3:e april 2006 tyckte jag såhär:
Föredettingar, var då?"
The Strokes tredje album First Impressions of Earth låter precis som jag hoppades att deras tredje album inte skulle låta när Is This It släpptes 2001 och jag gick på spelning och önskade att jag var äldre och snyggare och kunde flytta till New York och hänga med Julian Casablancas på smutsiga rockbarer och dricka öl och röka gräs. För herregud, vilka hits! Vilka riff! Vilken sexig nonchalant sång, vilken... vilken rock n' roll-attityd! Jag gjorde ett eget t-shirttryck, på en röd tröja stod det DARLING your head's not right och den var min favorit. Det här med garagerock var nog min grej, tänkte jag. Och satte på "Someday" en gång till.
Och sedan växte jag upp.
Blev lite äldre och kanske lite snyggare.
Detsamma gällde tyvärr inte Julian, Nick, Fabrizio och de andra. De drack öl och rökte gräs (milt uttryckt) utan mig, och då och då levererade de en ny skiva till Rough Trade. Nonchalant sång, häftig rock n' roll attityd, sköna riff... men hitsen, de fick stå tillbaka, för det krävs något speciellt för att skriva riktigt, riktigt bra låtar. Kanske är det ambition, hunger, kanske är det glöd. Och The Strokes är inte hungriga, tvärtom. De är jävligt mätta.
Ibland svider det dock till någonstans i deras små pojkhjärtan. Kanske minns de att de en gång var ett gäng magra rockslynglar som ville någonstans, ser sig själva i spegeln och inser att ingenting blir bättre av att man blir äldre och äldre, sämre och sämre. Att det kanske inte blir mer än såhär. Då skapar de plötsligt någonting briljant - som singeln Juicebox - och känner sig sedan extremt nöjda med sig själva. Dricker mer öl, drar några linor, ser sig själva i spegeln och tänker; "vi är i alla fall jävligt rika". Och så levererar de en skiva som alltså låter precis så som jag hoppades att den inte skulle låta. Uttråkad, självgod, och samtidigt uppgiven. Som att de redan har så mycket pengar och så snygga groupies att de inte behöver anstränga sig längre.
Jag lyssnar, jag lyssnar igen, och hur tråkigt det än är att trampa på sina gamla ungdomskärlekar måste jag erkänna att jag inte har något mer att säga. First Impressions... är lika spännande som sönderkokt potatis.
Rankat dig på Blogrankers :)
Ge oss tillbaka den gamla bloggen!
dessa fina män... ack ack. de var så fina. sprang på albert i sommras och där snackar vi nonchalant människa. hans supermodell till flickvän var betydligt trevligare.
det verkar iaf som att strokes ska in mot studion i höst.
hoppas de blir lite hungriga igen...
Vad tycker du om Patrick Wolf?
btw, läser din blogg varje dag, både för super musiktips och dina fina bilder, outfits! hela du är genomfin! :)
Haha, jag träffade Albert Hammond i Stockholm för något år sedan, han dejtade en Stockholms-tjej ett tag, och han var så jäkla stenad!! Han kunde knappt säga ett ord..
det är skitroligt när du skriver om musik! vi har ju ganska så lik smak som sagt...;)gillade din gamla blogg mkt (denna med såklart!)
Jag gillade din gamla blogg. men jag gillar denna bättre då jag inte är sådär jätteförtjust i nichade bloggar ^^
Förlåt dubbelinlägg men jag glömde kommentera om Strokes:
Kunde inte hålla med mer, första skivan var briljant, jag var 13 år och den fick mig att önska att jag inte bodde i en trist håla i lappland. att jag var bra mycket coolare och så vidare. Redan på andra skivan började jag tappa intresset även om de fanns kvar vissa låtar med nerv och hjärta. Men First impressions of earth fick bara två lyssningar och förpassades sedan långt bak i skivhyllan trots det fina omslaget. Tragiskt.
Strokes var verkligen one-album-wonder. Jag hade precis blivit ihop med min första stora kärlek när skivan kom och vi brukade ligga sida vid sida i hans säng i mörkret och bara lyssna på Strokes. Och jag tyckte det var så ofantligt jävla bra. Det var soundtracket till den där hösten, som var början på sista året i gymnasiet, och mycket var kostigt, jobbigt, härligt och tomt. Is this it? var en överhängande känsla.
De andra skivorna brydde jag mig aldrig om att ens kolla upp när de kom.
Lite musikbloggning är definitivt uppskattat, Annika! Du gör det så bra.
Kunde inte hålla med mer faktiskt
ÅH!
Julian Casablancas är det där killen som jag evigt kommer att vara avundsjuk på. Att först och främst heta Julian Casablancas, som måste vara det häftigaste namnet någonsin, sen haft supermodeller som barnvakter, vara ekonomisk oberoende på egen hand, vara frontfigur i ett riktigt bra rockband och sen se djävulskt bra ut. Det känns på något sätt som det är svårt att toppa det. Jag blir inte förvånad om han snart tar över som FN-chef bara för sakens skull.
men. du kan ju vara en sönderkokt potatis.