No matter how I may wish for a coffin so clean

Tur att jag inte är skådis på heltid.
Jag skulle inte överleva.
Jag har verkligen ingen integritet när det handlar om att få till ett schysst resultat, jag är så rädd att det inte ska bli bra och att det ska var mitt fel att jag utsätter mig själv för nästan vad som helst när jag har en kamera uppkörd i ansiktet.
Nästan varje gång jag medverkat i en produktion har någonting gått snett med min hälsa. Vi snackar hjärnskakning, svår rökhosta, influensa, psykisk stress - eller, som idag, en fullständigt trasig hals. Jag blev ombedd att skrika rakt ut, så högt och länge och förbannat jag bara kunde.
Det var skitkul. Jag tvekade inte en sekund, jag skrek och skrek och skrek och skrek.
Sen kändes det som att min hals var full av blod.
Tolv timmar senare har jag fortfarande svårt att både prata och svälja.
Men vaddå?
Allt för konsten.
Eller... allt för att inte förstöra, att inte vara tillräckligt bra.

Niklas var trevlig och spexig, så han får vara med på massor av bilder, så det så!

Fler bilder från inspelningen kommer...












Vackra Rebecka.

Kommentarer
Postat av: Hanna P

har du fått lära dig skrika så det tar så lite på halsen som möjligt? utan stödet är man körd!

Postat av: bomedill

Men då måste du ju berätta vad som hände under inspelningen av Camp Slaughter! :) Var det du som dog i vägkanten? (Hur ond var kaninmannen EGENTLIGEN?)
Har nog aldrig varit så förvirrad över vad det egentligen var jag såg som när jag kom ut från bion efter den. Slash, rysare, tragedi, eller komedi. Får nog se om den för en andra analys...

2007-06-12 @ 16:17:11

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback