BEAUTIFULONES

Oroa er inte, flickor (och pojkar?). Jag är välbehållen, men datorlös under helgerna, därav bloggtorkan. På helgerna kan jag inte blogga, bara leva. Och jobba, tydligen. Spelade in reklamfilmen idag, fantastiskt roligt och helt utan ångest, faktiskt inte ens någon prestationsångest. Det bara... fungerade. Allt. Det var en sådan dag då jag nästan tror att jag är okej, att inte skådespeleri är något jag brinner för medan alla skrattar bakom min rygg. Då folk säger "fan vad bra du är", och jag visserligen tror att de mest säger det för att vara snälla, men inte att de ljuger mig rätt upp i ansiktet.

På tåget hem läste jag Ronnie Sandahls Vi som aldrig sa hora och mådde illa, av igenkänning och avsky och genans och tomhet och äckel och förakt och beundran, försökte att gråta ut mot gången så att inte den långhåriga killen i sätet bredvid skulle se. Gick på toaletten och tänkte på att det var en månad sedan jag mådde så illa så att jag kräktes, senast. Kräktes inte, men var yr och lite tom. Så som jag så ofta blir under transportsträckor (bokstavliga sådana). Allt hinner ikapp mig när jag färdas.


När jag kom hem upptäckte jag att jag vunnit en egendesignad t-shirt i Anna Larssons bloggtävling, och blev alldeles varm och rörd och gråtfärdig. "Det var så länge sedan jag hade tur", tänkte jag, och sedan rodnade jag över min otacksamhet. Som att jag inte skulle ha tur. Jag har så mycket tur att hälften vore nog att tacka någon högre makt för, om jag bara trodde. Jag tackar Anna istället. Tack, snälla rara fina Anna! Jag kommer att bära den med kärlek, det kan du vara säker på. Tack.