Kanske det mest personliga ni någonsin kommer att få läsa i den här bloggen.
"Du, är din mamma Liza Marklund?"
Jag har inte den blekaste aning om hur många gånger jag har fått den frågan de senaste tio åren, men en sak kan jag lova: det är sanslöst jävla många. Jag har fått frågan ställd med beundran, nyfikenhet, hånfullhet, förakt, och jag har aldrig vetat hur jag ska regera, hur jag ska svara.
Det allra enklaste svaret borde förstås vara "ja".
Och ändå är inte ens det särskilt enkelt. Att svara ja på den frågan betyder ju inte samma sak som att svara ja om någon undrar om jag ska med och se Jens Lekman ikväll. Att svara ja är att förändra sättet personen som frågar ser mig på, det är att förändra hela min identitet. Ena sekunden är jag Annika - lång, brunett, smådryg, värdefull, värdelös, stressad, rolig, tråkig, alldeles "för mycket", fåfäng, högljudd, glad, ledsen, överambitiös, oseriös; vän, student, bloggare, skribent, popnörd, töntig, Stockholmare, Norrköpingsbo, jäkligt cool, närsynt, slarvig, jaa, hur ni nu väljer att se mig.
Och i nästa sekund är jag liksom... borta.
Liza Marklunds dotter.
Jahaja. Där ser man.
Ja, inte för att jag bryr mig, jag läser ju inte hennes böcker, jag har hört att de ska vara väldigt dåliga.
Vad säger du om jag säger att jag tycker att din mamma skriver jävligt dåliga böcker?
Men Guuuuuuud! Vad sjukt! Alltså förlåt, men vad häftigt, jag älskar din mamma, hon är min favoritförfattare!
Får du läsa hennes böcker innan de kommer ut?
Alltså... hur är hon? Som person?
Har ni en bra relation?
Är du sjukt rik, då, eller?
Är det sant att hon bor i ett slott i Spanien för att slippa betala skatt?
Jahaaa, så det är därför du får typ vara modell och skriva artiklar och vara med i filmer och grejer!
Ja, hur känns det att ha Liza Marklund som mamma?
En sak är säker:
Jag har inte vant mig vid att vara Liza Marklunds dotter.
Att vara min mammas dotter är jag fantastisk på, däremot. Men det är ju något helt annat.
Jag tycker alldeles för mycket om mig själv för att vilja reducera mig till att vara Liza Marklunds dotter. Allt jag har kämpat mig fram till under mitt liv rasar ihop till en liten hög, och det är oerhört svårt att bygga upp det igen, åtminstone i den människans ögon. Människan som frågars ögon.
Nej, jag är inte rik.
Nej, det är inte därför jag "får typ vara modell och skriva artiklar och vara med i filmer och grejer".
Jag har aldrig fått ett jobb av människor som vetat vem min mamma är, jag har aldrig fått ett jobb genom min mamma, och så har jag velat ha det. Jag är för bra för att ta anställning hos folk som ser mig som ett kändisbarn. Jag jobbar för hårt för det. Jag vill för mycket, och jag kan för mycket, och ska jag lyckas - eller misslyckas - ja, då vill jag göra det på egen hand.
Därför är det inte så himla enkelt att svara "ja".
Är det folk jag inte känner som frågar - och tro mig, det gör de - svarar jag alltid nej. Ofta med ett skratt. "Ja, det hade ju varit trevligt! Kanske man hade fått ärva ett par mijloner, hahahaha!" Sjukgymnasten, killen på bensinmacken vi hyrde bil av, han på banken som hjälpte mig att starta mitt företagskonto. "Hahaha. Nej du! Hahahahaha!"
Så skrattar vi tillsammans åt den absurda tanken att jag skulle vara Liza Marklunds dotter, och jag är precis samma person som jag var innan frågan ställdes. Kanske till och med lite roligare, eftersom vi just skrattat tillsammans.
När det är folk jag har någon typ av relation till som frågar blir det genast svårare. Att ljuga blir mer pinsamt än att säga sanningen. Dels kommer det ju alltid fram för eller senare, dels vet personen som frågar i stort sett alltid svaret redan innan frågan ställs, han eller hon vill bara få det bekräftat av mig. Eller snarare: meddela att han faktiskt vet. "Så det så."
"Du, är din mamma Liza Marklund?"
Jag hade bråttom, jag ville hem och skriva, jag hade inte tid att tänka, hissdörren var på väg att gå igen.
Det var dags att svara.
"Hurså?"
Det var allt jag fick ur mig. Frågan ställdes för fyrtioelfte gången, och jag hade inget bättre svar.
"Jo, men alltså, du heter ju Marklund!"
(Hahaha, jaa, och det kom du på nu, efter två och ett halvt år?)
"Ja du, det är många som heter så."
Hissdörrarna började glida igen.
"Men alltså... är hon det? Är hon din mamma?!"
Och dörrarna var stängda, jag åkte ner till bottenvåningen, gick ut ur skolbyggnaden och kände mig underligt bortgjord.
And they'll kill a man for what his father's done
But what my father did
You know it don't mean shit
I'm not him
Om det är ngn som är bortgjord så är det din lärare. Du gjorde helt rätt! Även om hissens dörrar kanske stängdes i grevens tid.. :)
Ingen människa ska behöva bli definierad utifrån ngt annat än sig själv. Inte blodsband och inte gener. Sig själv.
Jag halkade in på din blogg ikväll för första gången och detta inlägg är det första jag läser. I mina ögon kommer du alltid vara Annika, inflyttad från Stockholm. Hur trivs du i Norrpan då? :0)
Hej! Vill bara berätta att jag hade läst din blogg i flera månader (ca ½ år tror jag) innan jag fattade att
Liza är din mamma. Faktum är att det rör mig inte i ryggen..:).. Å detta trots att jag har alla hennes böcker i min hylla.*s*.. Du är du och jag gillar din blogg enbart för din skull. Faktum är att sista veckan har du skrivit en hel del (inte bara fatale) å det är jätte roligt! Knasigt att inte läraren gav sig när du sa hurså... Hur som helst så gillar jag dig Annika för den DU är... Sen kan jag inte låta bli att gilla din mammas böcker! Det är dock allt för jag vet i princip inget mer om henne (jo att hon är DIN mamma)....Svammel svammel
Haha, vad lustigt. Trots att jag mycket väl känner till ditt efternamn har jag verkligen aldrig dragit kopplingen, och jag har ändå pinsamt bra "kändiskoll". Kanske för att ni inte är lika utseendemässigt?
jag har aldrig ens tänkt tanken, marklund är ett skitvanligt efternamn i norrland... annat för mig, jag har ett skitovanligt efternamn så jag är alltid släkt med den som folk frågor om, om det nu är någon som frågar mig om jag är släkt med typ min farbror eller min mamma, pappa, nåt av mina syskon eller så... tur att vi inte är så kända då, annars skulle jag inte kunna röra mig på stan.
haha. jag har läst din blogg, vet inte hur länge och aldrig aldrig tänkt tanken. i mina ögon kommer du alltid vara annika!
fattar inte direkt hur folk ser kopplingen att du får modella och att din morsa är en känd författare. liksom "hej jag skriver böcker, får min dotter vara modell i shanghai? snela, jag skriver om dig i ett kapitel!!!!!!"?
iofs skulle jag vara fett glad om min morsa gjorde så. haha.
Jessica - Det sa min mamma också, men det är svårt att känna så. Jag fattar inte varför jag inte bara kan säga "ja, det stämmer, men nu måste jag tyvärr åka ner i hissen, hejdå" med ett leende på läpparna... eller, jo, jag har ju försökt förklara varför i det här inlägget. Men det är ändå komplicerat.
Caroline - Jag svarar i din blogg istället, söta Caroline!
Zara - Tack, snälla du. Jag är glad att du känner så. Det känns väldigt smickrande att du kan bortse ifrån det TROTS att du gillar böckerna, haha! Jag gillar dem ju också... ;) Roligt att du tycker att det är kul att jag skriver mer på bloggen, det blir ju inget mer Fatale för mig så nu kommer det att hända mycket mer här!
Mimmi - Jag tycker också att det är väldigt lustigt att jag så ofta får frågan, med tanke på att vi ser ut som natt och dag. Stackars alla Marklund:ar med långt blont hår, liksom!
jag elskar DEJ aniko, lovar. Du får vara min dotter om du vill.
Oj! Har läst din blogg jättelänge men inte ens kommit på tanken att Liza Marklund skulle vara din mamma. Haha! Egentligen spelar det ju ingen roll heller, för dig är hon ju bara mamma. Men förstår ditt "problem" du skrev om i texten.
Annika, om man läser din blogg ser man ju direkt att du är världens finaste, och folk som inte kan se bortom vem din mamma är är nog inte värda ditt sällskap ändå! Du är smart, snygg och rolig, och skriver hur bra som helst. Du kommer att gå långt för att DU är så bra, ingen annan. Men visst kan det vara jobbigt med de associationer man kan få pga familj, så
jag kan tänka mig att det blir väldigt mycket svårare när man har en förälder som är väldigt känd för allmänheten.
Vill också tillägga att jag tycker det är jätteroligt att du kommer att hålla till här på heltid nu istället för att dela tiden mellan här och Fatale. Det blir alltid lite vassare och personligare här.
Jag har verkligen aldrig tänkt tanken heller. Enda tankarna jag haft hittills om dig, och kommer fortsätta ha, är att du är jävligt vacker, cool, intressant och har en grym känsla för kläder. Även om du är din mammas dotter så är det bara idioter som sätter dig i facket som "Liza Marklunds dotter", och vi smarta som faktiskt fattar att du är en egen människa gjord av kött och blod med egna åsikter, tankar, funderingar och värderingar. Så du vet att det finns många vettiga personer här ute som fattar dealen. :)
Jag har funderat på det där med att fråga, men inte gjort det av den enkla anledningen att jag själv har en nära släkting som råkar vara lite väl känd i trakten (lyckligtvis inte i hela landet, eller utanför dess gränser...) och som jag inte vill kopplas ihop med annat än i familjesammanhang.
Jag är jag och inte min släktings handlingar. H*n har åsikter och har gjort saker som jag inte känner någon samhörighet med och då vill jag slippa höra dylika frågor som den du fick, eller för den elen åsikter om personens bedrifter och tilkortakommanden. För det blir ju som att påläggas ett ansvar man aldrig haft.
Den gyllene regeln är ju: Gör för andra vad du vill att de ska göra för dig. Passar bra in här. Silverregeln "Gör för andra det de gör för dig" är väl iofs närmare sanningen för de flesta av oss, men väl cyniskt. (Vill minnas att det finns en bronsregel också som lyder någonting typ "Gör mot andra vad de gör mot dig", vilket börjar låta som hämnd...)
Att folk frågar har nog ofta att göra med att de - mer eller mindre omedvetet - vill sortera in folket de måste minnas i prydliga fack med tydliga associerigar skrivna på fina små lappar så att de lättare hittar informationen när de anser sig behöva den. (Som när de skvallrar... :-/) Och att de inte inser hur oartiga de är.
Det tog mig rätt lång tid att fatta att du är dotter till Liza Marklund, det är som sagt ett rätt vanligt namn. Jga hittade din blogg via Hannas och jag började läsa den för att du skrev om mode och hade kläder och bilder jag gillade, och för att du varit indiepoptjej och för att du är student och läste etik och är allmänt intressant. Sen nämnde du din mamma och jag tänkte "jaha, lustigt sammanträffande". För mig, som läser rätt lite skönlitteratur och aldrig deckare, så är din mamma bara ett namn jag ser nämnt ibland, medan du hade hunnit bli "studenten Annika, med intresse för mode". Modellbiten tog också ett tag innan jag fattade.
Läste om din mamma i M magazine eller vad det heter och fattade först då att du var hennes dotter.
Förstår inte varför man ens skulle bry sig om det som utomsående. Det har ju absolut INGET att göra med hur bra du själv är på att skapa dig en karriär.
Jag tycker du är jättebra och det har jag tyckt sen jag började läsa din blogg. Sen att jag älskar Lizas böcker har inte med saken att göra.
Som sagt, hade aldrig fattat det om inte det vore för att de skrev med det i den där tidningen.
Och som flera andra här redan påpekat: det finns ju hur många Marklunds som helst i det här landet.
Åh, det där med att bli sammankopplad med personer. Jag kan inte säga att jag varit med om det på samma sätt som du, men jag förstår precis hur du menar. Jag och min syster gick på samma skola förut och vi har ganska många gemensamma vänner. Eftersom hon är några år äldre var det hon som först lära känna dem innan jag några år senare började på skolan. Vi är inte särskilt lika utseendemässigt men folk kom ändå ganska fort på att vi var systrar. Vilket innebar att jag ett flertal gånger fick ta emot reaktioner som: "Jaha... det är du som är Vendelas lillayster!". Okej, jag må vara hennes lillasyster, men allra mest är jag Julia. Så det så!
Fortsätt vara Annika, du är så bra på det! Och den där läraren... suck alltså!
Du är Annika,du är du,inget mer, inget mindre, du har alltid varit Annika, du är Annika nu,.och du kommer alltid att vara Annika,..jag är vampyren,och jag är tacksam för det,därför att den enda frågan jag får är,: Är det du som är rockvampyren,?,.Ja, det är jag.
Må väl,.ANNIKA.
Vampyren
Det är helt sjukt såntdär. Jag sjöng en del och ibland kom det fram människor som frågade om jag var "hon", oftast sa jag nej bara för att jag inte orkade med vad det innebar. Och jag är inte ens känd, vad kanske lokalkändis då men...
Häftigt =) Jag har tänkt tanken men också tänkt att "Marklund är ju så vanligt, hur stor vore chansen!". Lite lustigt dock att hennes hjälte heter Annika, smickrande! =)
Du är du dock, jag kan ju bara relatera till min egen mamma. Visst är jag hennes dotter och hon är viktig för mig, men hon är ju inte jag.
Ska du sluta skriva för fatale?
haha, yes that´s right my dear! så länge det är mycket o starkt ljus tar den rätt okej bilder men direkt det blir för mörkt lägger den av. annika du måste lova att jag får fota dig om jag nångång kommer till norrköping! (eller om du nångång är i norrbotten) ;)
Jag har, liksom många av de andra här, aldrig tänkt tanken att så skulle kunna vara fallet. Och nu känns det väl ungefär som att: jaha, men bara du fortsätter skriva din blogg så är jag nöjd! du är bra och väldigt väldigt egen, därför du är så rolig att läsa! att andra har konstiga sätt att definiera dig utifrån din mamma är bara att strunta i, de som spelar roll för dig bryr sig ju inte, eller hur?!
Hej! Jag har också, precis som många här ovan, läst din blogg rätt länge, och verkligen aldrig tänkt tanken. Tror inte man läser bloggar beroende på om författaren är släkt med ngn eller inte. Ptjaaa, om man inte heter Schulman förstås! Well, jag kan tänka mig att din mor är stolt över att ha en mörk, vacker, smart, skrivkunnig och skitgullig dotter! Du är Annika ! Wee :)
alltså vilket ärkepucko, läraren vill säga. tycker du behandlade frågan skitbra och den enda som ska känna sej bortgjord är din lärare som uppenbarligen anses sej ha rätt att invadera dina personliga gränser på det där påträngande sättet.
Jag vet hur det känns.. Bara för att min mamma är politiker så ska jag ha världens koll osv osv.. Och lärarna sätter dubbelt så större krav på en! Menmen!
Jag själv har läst din mammas böcker och älskat dem. Det var faktiskt via din mammas nätsidor som jag hittade din blogg, och jag började läsa din blogg närmast för att du är din mammas dotter. Men nu när jag läst din blogg i en tid, så läser jag ju din blogg därför att den är bra, inte för att din mamma råkar skriva väldigt bra böcker. Dessutom verkar du vara en av de smartaste modebloggarna. Man kunde tro att människor läser din blogg bara för din mammas skull, men det är aboslut inte sant. Du skriver så mycket smartare och mer livsnära än alla de andra bloggare jag läst, som inte har kända föräldrar. Dock måste jag säga att du klart ärvt talangen att skriva av din mamma. Om man nu kan ärva sådant.
Det roligaste är att här under din bloggtext är det en reklam banner, var det står Liza Marklund-bäcker -50% på AdLibris :D
Oj, tanken hade aldrig ens slagit mig att de skulle finnas någon koppling mellan er=) Men inte blir du mindre intressant för de, snarare tvärtom! Och efter att ha läst din blogg i kanske ett halvt år så måste jag säga att jag har mkt starkare relation till dig än din mamma, de e snarare min bild av henne som förändrats=) Hon har en intressant dotter! Tråkigt att du inte hann med fatale men jag måste säga att faktistk uppskattar dina inlägg här mer, har alltid gått in på fatale via din blogg. Så nu när du "e tillbaka" förväntar jag mig lite mer outfits å shopping igen!
Måste vara jobbigt att ständigt få den frågan. Har själv tänkt tanken att det kunde vara så, men har aldrig frågat för det spelar ju ingen roll egentligen. Det ändrar ju inte min syn på dig på något sätt :-)
Du skriver riktigt bra, speciellt i den här "artikeln" eller vad man ska säga. Jag känner ingen direkt rikskändis och är absolut inte besläktad med en, men jag kan tänka mig hur det är att både göra detta och vara vad folk anser "lyckad". Det är en lätt grej att få din framgång att bero på att du har en "kändismamma" - ett sätt att slippa avundsjukan. Jag vet att första gången jag såg dig i kortfilmen "Mirror Mirror" (eller vad den hette - du står framför någon spegel) tänkte jag "undra om den där Marklund är släkt med Liza Marklund" och så tänkte jag att det vore ju typiskt att du fått rollen då. Sen såg jag din blogg och tänkte att "ja, du verkar populär också. Av samma anledning, förstår jag", men sen började jag faktiskt LÄSA lite om vad du skrev och så (på fatale) och tänkte att du var en av de mest ödmjuka och trevliga människorna (som också är "känd") som jag visste. Du är verkligen en speciell människa och en egen person. Jag önskar folk inte vore så besatta av kändisar - världen hade varit bättre då.
Oj oj oj , känns som om jag kännermer igen mig , inte för att jag har en förälder som är författarer .. utan mer av att mer bli igenkännd som någon annans familjemedlem än sig själv, hela grundskolan och faktiskt fortfarande så vet folk vem jag är och pratar med mig enbart för att jag va "rektorns - dotter" - det har tillo och med blivit mitt smeknamn . tråkigt som tusan
Oj. Jag har läst din blogg regelbundet i typ ett år nu (det var den första modebloggen jag fastnade för och nu är jag... tja, fast) och aldrig ens tänkt tanken. Där ser man.
ursäkta, men är din farsa Jan Guillou?
Well said Annika! Det är egentligen allt jag kan säga. Bra skrivet!
Har nog läst din blogg i nästan ett år och fattade inte att Liza Marklund var din mamma förrän nu, kul sammanträffande. Mycket bra skrivet inlägg förresten :)
Åh, vad fint Annika. Det är nog inte värt att lämna ut sig själv särskilt mycket på internet, även om jag tycker att det känns jävligt fint på något vis. Som att jag får veta en hemlis. Just det här är annorlunda, du har nämligen fantastiska läsare (med undantag förstås) - se! bara positiva kommentarer. Det här personliga skadar dig nog inte som annat kan göra. Du är bra, som Annika - tveklöst bättre än som "Liza marklunds dotter".
jag är relativt chockad över att det var så pass många som ställer dig den frågan. lite pinsamt faktiskt. men jaa, kändiskåta sverige är ju sådant antar jag,
Den tanken har aldrig slagit mig att du skulle vara hennes dotter. Jag vet att du heter Marklund men det hade jag aldrig räknat ut om du inte berättat det här i bloggen. Trevlig lördag.
Jag har aldrig ens funderat över om din mamma är Liza Marklund. Marklund är ett så pass vanligt efternamn att tanken inte förekommit mig. Din mamma är Liza Marklund. . . jaha, okej? Du är mer än den där författarens dotter, eller hur, för du är ANNIKA, ingen annan. Och jag känner dig inte, men jag tror att det måste vara ganska enerverande att hela tiden bli bedömd efter att vara Liza Marklunds Dotter.
För övrigt har jag inte läst en enda av de där böckerna. Men jag tror att vi har Paradiset & Gömda hemma.
Har läst din blogg jättelänge och jag har inte ens tänkt tanken.. Tror inte jag kommer tänka annorlunda om dig nu, eller, jag vet knappt vem din mamma är förutom att hon är författare. Men det kanske beror på att jag är 15 år också.
Herregud vad löjligt det här blev. Du skriver en artikel om på hur gigantiskt stort allvar du tar dig själv och sen kommenterar en massa folk till synes om hur synd det är om dig, eller hundra " jag har aldrig tänkt tanken" följt av miniromaner om hur synd det är om de själva. Hela den här offergrejen genomsyrar ju allt.
håller med föregående talare.
ha ha hade du inte skrivit det här inlägget hade jag ALDRIG ens tänkt tanken att dra den paralellen...
du är din egen du
Jag läste din blogg i kanske ett halvår innan jag fattade att du var Liza Marklunds dotter. Och det läste jag någon annanstans. Jag fortsatte läsa din blogg och ser inte annorlunda på den på något sätt. et var bara roligt att läsa att du ärvt allt smink av din mamma, det har jag också. Gammalt smink hon köpte i London på 80-talet. Fräscht.
Otroligt gripande läsning. Jag har aldrig läst din blogg förut, men här fastnar jag direkt.
haha ni är ju inte ens lika!
Fortsätt med en bra blogg! Följer hellre dig som du är
än på Fatale. Heja heja!
Eftersom vi känner till alla lärare, vilket PUCKO är skyldig? Kom igen, erkänn färg eller ska vi ta det i väntan på hissen? Hmm. Det blir så slingrigt då.
rättelse.
Har aldrig tänkt på möjligheten att du skulle vara Lizas dotter fast jag läser din blogg från och till.
Detta gör dig varken mer eller mindre intressant utan bara lika bra som förut.
Forsätt likadant du inspererar och visar att man kan hitta snygga kläder för lite pengar =)
Hm... är visst inte bara jag som inte ens tänkt tanken att ni skulle vara släkt :)