"Jaså, vad kul."
Då.
Då blir man verkligen extra glad av att någon (en ung man) kommer fram och säger;
"Jag läser din blogg".
UPDATE:
Kära vänner, förlåt, ironi går aldrig hem på det här jävla internätet.
Det borde jag lärt mig vid det här laget.
NEJ, jag tycker inte att det var roligt att han kom fram.
Jag tyckte att det var hemskt.
Are we clear?
Oj, vilken kommentar!
ja det var banne mig väldigt fint!
Får ont i hjärtat av att du satt och grät. Jag bor vid Mariatorget. Jag läser också din blogg (uppenbarligen...) och om jag hade vetat om att du satt där och var ledsen hade jag tassat ner och frågat om det fanns något jag kunde göra. Kram till dig.
glad för att någon bryr sig ja, men samtidigt skulle jag tyckt att det var lite jobbigt i en sådan situation. jag har ganska lätt för att visa känslor inför folk jag känner, men inför främlingar kan jag tycka att det känns jobbigt att visa sig svag. Det har ju dock hänt att man får ett psykbryt på fyllan då och då och då kan jag ha ångest för det i flera dagar. DUMT jag vet. Man är inte mer än människa...
Hoppas att du är gladare idag Annika. Kram
Såna människor gillar man :)
I detta fall verkar det vara farligt att se sig själv genom andras ögon. Ska min självkänsla bero av acceptans och beröm från andra? Ska den det?
Sjukt fint ju. Om fler människor kunde vara lika gulliga skulle världen vara en finare plats!
Herre vad hårt jag skulle behöva bita hårt i kudden
om jag var du och gick in o läste kommentarerna till inlägget ovan. Skulle gissa att de flesta är trogna läsare, hur kan det då bli så feltolkat?
Kanske kan man bli blind av beundran. Och sen är det ju mode att vara pooosiiitiiiv...Nåväl, tack Annika för din Fantastiska blogg och hoppas din dag utvecklades till det bättre in the company of loved ones.
hihi. tänkte väl...
hoppas du mår bättre nu, vill bara ge dig en liten kram.
Folk saknar självdistans och allmänt vett om beteende ibland. Nästa gången du sitter på en nattklubbstoalett och skiter (ja för alla gör väl det i smyg förr eller senare?) kanske någon knackar och börjar kommentera ditt senaste inlägg högt...
Är på väg hem till en kompis och tar vägen över mariatorget, ser att en tjej sitter i gräset lite i ett hörn och att dömmma av det man såg av ryggen så ser hon rätt ledsen och hängig ut. Tänker gå fram och kolla om allt är bra och hinner bara säga "hålla" innan tjejen har rusat upp och jag ser att det är du, tänker att jag sett dig två gånger på stan och inte vågat gå fram och berätta hur bra (och viktig) jag tycker din blogg är, så jag tänker att nu ska jag säga det när jag ändå står mitt emot dig. Men allt jag hinner säga är "Jag läser din blogg" innan du springer iväg till en taxi.
...Vet inte riktigt vad jag ville säga med det där, förutom att jag är uppriktigt jätteledsen att du tyckte det var jobbigt, det var inget ont menat.
Käre unge man.
Jag måste erkänna att jag trodde att det var bullshit. Jag trodde att du hörde till gänget med de obehagliga småbrudarna som några minuter tidigare kom fram och försökte tigga cigg trots att jag satt och skakade hysteriskt av hyperventilerande och panikartad gråt.
Men oavsett så var jag ju aldrig "arg" på dig (det hade ju varit väldigt konstigt). Däremot så var det en av de mest förödmjukande situationerna någonsin - jag har blivit igenkänd genom bloggen kanske tre gånger, och aldrig har jag befunit mig i närheten av en sådan utsatt situation som när du kom fram och pratade med mig. Unge man, jag har nog aldrig varit så ledsen och förtvivlad och sårbar som just då. Jag har aldrig velat bli igenkänd mindre än just då. Det var bara otur. Du är fin på alla sätt och vis. Och tack.