BEAUTIFULONES

Jag fick ju ändå en och annan uppmuntrande kommentar på Shanghai-inlägget igår, så vet ni vad? Jag kör på. Om inte annat så för att det känns bättre att spara dagboken på bloggen än att låta den vara kvar på urrivna kollegieblockssidor, skriven med bleknande blyerts.

"2005-02-22 Tisdag

När jag kom till kontoret fick jag veta att vi bara hade en enda casting att gå på (katalog), och när jag kom dit var det bara jag, Lise och Marijana där. Skönt att slippa konkurrera med så många; inte särskilt kul att konkurrera mot sina vänner på det sättet, men så är det ju alltid. Kläderna var för små för både mig och Marijana, men de sa varken ja eller nej, så vi får väl se... Som vanligt är det bäst att inte hoppas, det är det enda som fungerar om man ska slippa bli besviken hela tiden. Marijana hade fler castings efteråt, men jag och Lise var lediga, så vi åkte till Nan jing don lu och käkade lunch på Mojo, pastan med svampsås och chokladpuddingen till efterrätt - jag insåg att jag verkligen saknat att äta på Mojo, och kanske framför allt, hur tomt det är att vara här utan Agnes. Ja, i Shanghai då, inte just på Mojo (eller, det också). Verkligen tur att Lise är här - vi pratar visserligen engelska med varandra (jag förstår inte varför jag är så värdelös på att förstå norska!), men när vi satt på Mojo och åt pasta och skvallrade kändes det ändå väldigt mycket som hemma.
Resten av dagen hängde jag på kontoret och fixade med bilder och kontrakt, bråkade med skrivaren, lyssnade på P3 på webradio inne hos Pontus och hade det ändå ganska bra. Handlade mat, åt kycklingwok, såg massor av O.C., tog en kvällspromenad bort till tunnelbanan och tillbaka... Det är så kallt att jag undrar om det inte är ännu kallare än i Sverige just nu, trots att det inte fallit någon snö här. Jag har inte med mig tillräckligt mycket kläder, och vill inte lägga pengarna på sådant som jag aldrig kommer att använda när jag kommer hem igen.
I alla fall: kallt, men ganska vackert. Jag tycker bättre om staden i mörker än i dagsljus, jag klarar inte av allt det grå, jag behöver solsken (jäkla USA som fick mig att vänja mig vid sol och värme!)... Men i mörkret slipper jag längta efter solljus, staden är så full av nattliga ljus att det känns som att gå omkring i en futuristisk film om ensamhet.
Livet är en aning overkligt, men inte illa egentligen.

Kommentar:
Jag hade faktiskt glömt hur mycket jag ansträngde mig för att inte vara i Kina, på något sätt - istället för att göra allt för att ta del av kulturen gjorde jag snarare allt för att det skulle kännas som att jag var hemma i Sverige igen. Kanske var hela situationen med att vara borta från mitt vanliga liv så omvälvande att jag var tvungen att normalisera den så mycket jag bara kunde... I alla fall slås jag gång på gång av hur normalt allt låter. Jobba, äta, se på O.C., sova... Åh, jag vet inte. Men det känns oerhört suspekt att läsa det här, att återuppleva känslan. När jag väl kom hem "för gott", i maj 05 (bara några månader efter att det här skrevs), pratade jag naturligtvis oavbrutet om mina upplevelser i några veckor, men sedan... sedan försvann liksom hela Shanghai-tiden, förflyttades någonstans långt bak i minnet, och nu är det väldigt sällan jag tänker på vad jag gjorde, hur jag mådde, vilka människor jag träffade. (De flesta castings och jobb kommer jag inte ihåg överhuvudtaget, om jag inte verkligen anstränger mig.) Jag vet att jag skrev dagbok även första gången jag var där, men det känns som ett för stort projekt att leta upp den. Kanske senare. Jag är i alla fall glad att jag fått tillbaka de här månaderna, om så bara slarvigt nedskrivna varje kväll innan jag somnade.