Bara bra, tack.

En ung man jag känner väl påstår att jag är alldeles sanslöst mycket drama queen i bloggen.
Jag undrar vad han menar med det?
Okej att det kanske blir lite mer koncentrerat i bloggen, men herregud - jag är precis lika överdramatisk i verkliga livet.
Det tar på krafterna, ska jag säga.
För mig, naturligtvis, men framför allt för människorna omkring mig.
Jag får mer eller mindre svåra panikångestattacker varje dag, ser allt i svart eller vitt, låter känslorna ta över när jag verkligen måste fokusera, ta det lugnt, hålla huvudet kallt.
Som vore jag fjorton och ett halvt, ja.
När jag var yngre tog det sig uttryck i alla former av destruktiva beteenden. Idag gör det mest att jag blir utmattad av alla känslosvängningar.

Om någon av er där ute haft det som jag i hela era liv men plötsligt lyckades lugna ner er, ta er samman, växa upp:
Snälla, berätta hur ni gjorde.

Annars får jag väl helt enkelt låta tiden gå.
För det har blivit mycket bättre.

Den dag allt slutar handla om mig själv kanske jag också får lite perspektiv på tillvaron. Lär mig varva ner. Sluta noja, sluta trassla, sluta göra påfåglar av påskfjädrar.
Då kan den unge mannen återigen få fråga
"kan inte allt bara få vara bra?".
Och jag kan svara
"jo, det kan det".

Kommentarer
Postat av: felicia

just i min mammas specifika fall så hade oroligheten och ilskan och känslan av att det kliade i hela kroppen sin grund i alkoholism. den "nya generationens" förstås som festar til they drop'(birro-gänget). i samband med att bli mamma till sitt andra barn och gifta sig med en hawaiian så har allt lugnat ner sig sakta men säkert. hennes 8-åriga flicka inom henne har fått lite ro, och sin beskärda del av uppmärksamhet, och kan nu vila lite.



jag vet inte vad du behöver. men det finns alltid en lösning :]

Postat av: Maria

Annika det kan vara vanskligt att be om dylika råd i bloggen då svaren oftast inte är generellt tillämpbara och de generella svaren oftast bortser från dig som individ. Men du brukar ju vara ironisk ibland (utan att jag märker det) så du kanske inte vill ha ett allvarligt svar på frågan?

Du får det i alla fall. Det enkla svaret är kognitiv beteendeterapi, ibland i kombination med ångestdämpande, men klarar man sig på det första så behöver man inte det andra.

¡Que tenga suerte chica!

2008-10-27 @ 16:41:41
URL: http://paperbacklover.blogspot.com
Postat av: Annika

Felicia, vilken vacker och lite sorglig historia. Jag är väldigt glad för din mammas skull, och för din. Tack för att du delade med dig!



Maria, visst har du rätt, men jag vill ändå veta hur andra gjort. Och jag menade absolut allvar med att jag vill höra era historier. Jag har gått i KBT i många år och käkat antidepp ännu längre, och även om jag gärna fortsatt gå i terapi så är jag redo att klara mig själv utan läkarhjälp. Så mycket känner jag. Men jag håller helt med dig om att det är ett oslagbart knep när läget är mer akut.

2008-10-27 @ 16:44:57
URL: http://beautifulones.blogg.se/
Postat av: hjartesmil

kjære annika. eg har vore sjuk lenge. med bpd. og det er vanskelig og det fins nokon dagar da eg berre vil ligga i senga og stirra i taket. og nokon dagar gjer eg det. men det som har gjort til at eg klarar å ha det bra er at eg har bestemt meg for det. for viljestyrke er alt. ifølge min diagnose er eg ute av stand til å ha eit seriøst forhold. neste søndag har eg og min kjære vore sammen i 4 år. eg går ikkje i terapi og eg tar ikkje medisiner, fuck the diag-nonsense. alt kan skje, og alt kan gå bra, man må berre bestemma seg for det.

2008-10-27 @ 17:02:08
URL: http://hjartesmil.blogg.no
Postat av: klara j-r

jodå, jag känner igen mig så otroligt mycket. jag vet inte om det finns bara en lösning på problemet. men mycket gick för mig ut på att jag helt enkelt fick inse att det är egentligen bara jag som bryr mig allt som händer i mitt liv och bara jag som kan styra över det, ingen annan.



Sen när man jobbat på sig själv och verkligen bestämt sig för att se alla sina brister med lupp försöka ändra sina dåliga beteendemönster. för mig har det krävt att syster och mamma påpekat saker som jag gör som jag inte tänkt på som andra uppfattar som helt annorlunda och ibland till och med otrevliga.



det är en jättejobbig process men det blir bättre för varje dag. sen att bara vara glad för det man ändå har och inte ledsen över saker man inte har och aldrig har haft och kommer få. jag brukar köpa mig själv snittblommor när jag tycker att jag gjort framsteg med mig själv som belöning. att belöna sig för bra gärningar är också bra!



så gör jag i alla fall. hoppas det kan vara till någon hjälp.

2008-10-27 @ 17:07:38
URL: http://nomi.blogg.se/
Postat av: Kristina

Jag slutade äta p-piller.

Och började skratta och le åt allt istället.

2008-10-27 @ 17:10:44
URL: http://divinity.blogg.se/
Postat av: tobbe

Det sa ju jag för länge sen! Då hette det: -Det är tydligt att du inte känner inte mig. Här får man höra. Är man skorpion så är man, eller hur. Kan det vara klimakteriesvallningar? :)



Men angående vad man ska göra åt det? Tja, man kan lära sig att iaktta känslorna, men inte låta sig styras av dem. Du är inte dina känslor! Vägen dit heter Acceptans. Iaktta hur du känner dig och tänk: -Nu känns det så här. Det är okej. Det är Motstånd som skapar negativitet.

hCGA" rel="nofollow">http://se.youtube.com/watch?v=Bg9lY7hCGA

k4g" rel="nofollow">http://se.youtube.com/watch?v=ctgggBUk4g

Ja han är lite märklig men försök förstå.

2008-10-27 @ 17:20:33
Postat av: Lotta

När livet ger dig citroner så gör lemonad... Du kan inte styra allt som händer i ditt liv du kan bara göra det bästa av situationen... Ett knep jag brukar använda när livet känns jobbigt det är att planera något kul som tex en resa... (Precis som du har gjort...) Genast så får man något annat att tänka på och det tar tankarna ifrån allt som är jobbigt.... Sedan har jag även mått mycket bättre sedan jag har inriktat mig lite mer på det spirutuella i livet, det kan göra underverk att tex börja meditera eller börja med Yoga.... Låter kanska löjligt men jag tror det är jätteviktigt att ta hand om det själsliga för att man ska må bra....

2008-10-27 @ 19:22:48
Postat av: Lotta

Annika! Jag har ofta panikångestattacker. Då och då tror jag att jag har fått ordning och balans i tillvaron, men sedan bryts jag ned och samman igen.. Jag önskar så att jag hade råd att ge dig eller att jag själv hade råd att få. Men, vet du vad, jag tror att det egentligen bara finns en sak som vi känsloöverflödiga människor kan göra. Det är att ta en dag i taget och hålla hoppet uppe om att det kommer bli bättre. För det blir, precis som du skriver, bara bättre och bättre. En dag kommer det kanske till och med bli riktigt bra.



Du måste bara våga tro på det. För du verkar vara en så himla fin tjej! Tusen kramar till dig Annika, tack för att du skriver den här bloggen. Även om du ofta är väldigt dramatisk så uppskattar jag din ärlighet, det du skriver betyder verkligen mycket för mig. Man känner sig inte lika ensam. Tack fina!

2008-10-27 @ 19:28:05
Postat av: Ellen

Oh,oh, om du får något jättebra svar, snälla skriv det i bloggen. Jag skulle gärna också behöva veta nämligen :)

2008-10-27 @ 22:58:46
Postat av: Sanna

Min fina lilla flicka, du behöver aldrig förklara dig. Du är alltid "= kärlek".

2008-10-27 @ 23:19:27
URL: http://sciatica.blogg.se/
Postat av: m

Annika,



jag är där, och, och jag tror på dig, när du säger att allt bara kommer att bli bättre, jag måste tro på det,



för du vet, jag vet att du vet, hur livet ter sig i svart och vitt, tämligen desillusionerande, och för jävla, jävla jobbigt, du har ju hört min, läst mig, ja, till och med sett mig,



2008-10-28 @ 01:35:50
URL: http://dalberg.webblogg.se/
Postat av: Maria

Det var inte meningen att skriva på näsan när jag föreslog KBT och ångestdämpade. Jag känner bara att många tänker som du, att man vill klara sig utan terapi och medicin. Men tänk så här; om det får dig att må bra, varför måste du "klara dig" utan det? Varför detta krav? Som att någon med diabetes skulle säga "njae, insulin funkar men jag borde ju klara mig själv". Det är en sjukdom, det finns kliniska förklaringar, och om terapi/medicin är lösningen (för vissa, inte för alla) så finns det ingen anledning tycker jag att man ska behöva klara sig utan. Men, jag vet ju inte din historia.

2008-10-28 @ 08:39:23
URL: http://paperbacklover.blogspot.com
Postat av: madeleine

jag känner igen mig så mycket i det du skriver. det fanns en tid (inte allt för länge sen) där mina dagar & nätter såg ut ungefär så. Men efter olika former av terapi & medicinering i olika omgångar mår jag så mycket mycket bättre. Det FINNS liksom hjälp och ingen BEHÖVER må så. Nu vet jag att det är långa köer till psykvården o att alla inte får hjälp lika lätt o snabbt som mig (min tur i oturen var ju min mammas sjukdom- de ville inte göra om samma misstag de gjorde på 80talet o jag o min syster fick förtur..även om vi behövt den där hjälpen så sjukt mkt tidigare). Men nu verkar det som du redan fått den där hjälpen. DEt är ju liksom steg 1. Steg 2 tror jag handlar om att ändra sitt beteende mönster, att ge sig fan på att må bra, att inte låta sorgen bli en identitet liksom. Att inte vältra sig, utan att så fort du känner av tex en panikångestattack tänk: detta är bara kroppen som spelar mig ett spratt, jag behöver inte känna så, för det är inte JAG..



Och precis som Maria säger här ovan. Vissa behöver kanske alltid äta medicin för att må bra, det är verkligen inget fel med det. Jag är en av dem. Och jag har accepterat det faktum att jag har en kronisk brist av seratonin.



Tusen kramar till dig, fining!

2008-10-28 @ 11:24:49
URL: http://benebenes.blogspot.com
Postat av: Hildur

Jag är precis likadan. På en dag kan jag hinna vara den gladaste människan på jorden och så djupt olycklig att jag bara vill dö.

Det är hemskt. Speciellt sedan det känns som att jag tar ut det över de jag älskar, särskilt min pojkvän.

Fast det har blivit bättre. Eller, jag har inte slutat vara jätteglad. Jag har bara (nästan) slutat gråta en gång om dagen.

2008-10-28 @ 16:31:45
Postat av: joe

det är så fruktansvärt skönt att höra att det finns andra som är ungefär som jag (minus panikångestattackerna).



hela jag är ett stort jävla all over the place, i mina känslskalor finns inga gråzoner. allting är så himla JÄTTE helatiden.



jag håller med om vad du säger. att det blir bättre och så, men samtidigt tror jag på något höger vänster att leva så starkt i sina känslor kan vara bra ibland.



när livet är fint tillexempel och det inte finns ord för hur vacker världen är. då är jag tacksam för mina starka känslor.



dravel, take care, din blogg är tres bien.

2008-10-28 @ 16:32:23
URL: http://juanna.blogg.se/
Postat av: Emma

Detta låter skrämmande likt mig. För mig verkar det omöjligt att inte ha känslorna på utsidan och sinnena fullständigt vidöppna. Får du några tips på hur man låter bli. Dela med dig!



Kram,

2008-11-02 @ 11:16:22

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback