Pathetic excuse for a human being.
"Jag har följt den här bloggen ganska länge. Från att vara en positiv glad person har du blivit lite av en argbigga. Jag är så trött på människor som tycker synd om sig själv. Kan ni inte bara ta tag i saken o tänka positivt. Ibland kan man ha det jobbigt o svårt, jag vet, men man mår inte bättre. Ryck upp dig! Bara för att man blivit ensam o känner sig ensamn går inte livet under. TÄNK POSITIVT! Snälla. Så det här blir en blogg värd att läsa igen."
Jag svarade som följer:
"Kära Jo, jag skriver inte min blogg för att den ska vara "positiv" och "värd att läsa". Jag förstår verkligen ingenting av din kommentar. "Bara för att man blivit ensam och känner sig ensam går inte livet under." Snälla rara du, vad vet du om min situation? Svar: ingenting. Eftersom det är så otroligt lite jag har möjlighet att dela med mig av, av olika orsaker. Jag är som jag är, jag mår som jag mår, och eftersom du inte vet någonting överhuvudtaget om vad som händer i mitt liv som gör mig nedstämd så föreslår jag att du helt enkelt övergår till att läsa bloggar som får dig att bli glad."
...och hon svarade:
"En fråga som man kan undra då är ju varför du skriver en blogg? Får det dig att känna dig bättre så fortsätt med det"
Hon har en poäng. Helt klart.
Man ska naturligtvis tänka positivt.
Fan fan fan fan fan vad jag önskar att jag kunde tänka positivt.
Men jag vet inte hur.
Helst av allt önskar jag att jag kunde snabbspola livet. Om inte ett par år, så i alla fall ett par månader, veckor, dagar.
Hell, jag skulle faktiskt nöja mig med ett par timmar.
Vad som helst som gör att jag slipper må som jag mår just nu.
Nej, jag skriver inte den här bloggen för att den ska vara härlig och upplyftande och läsvärd. Så, varför i hela fridens namn bloggar jag då?
Jag önskar att jag hade ett bra svar. Det har jag alltså inte. Jag antar att det till viss del handlar om vana. Jag har hållit på med det här i så pass många år att det blivit lika naturligt att lägga upp mina tankar på nätet som att borsta tänderna eller ringa till mamma. Men framför allt handlar det nog om att jag behöver någonstans att göra av alla jävla känslor. För ärligt talat, jag vet inte var jag annars ska göra av dem. Hur gör man om man inte bloggar om dem? Jag minns inte längre. Jag har aldrig varit duktig på att hantera mina känslor; jag bär dem så gott som utanpå, precis under huden.
Jag är för mycket, jag känner för mycket och jag vet helt enkelt inte vad jag ska ta mig till. Att blogga om att jag är ledsen är ett försök att ta kontroll över känslorna genom att klä dem i ord. Ofta ogenomtänkta ord, på eller över gränsen till det patetiska. Det spelar ingen roll. De måste ut, jag kan inte behålla dem i mig.
Jag vill inte ha dem.
Jag vill ge bort dem.
Jag vill blunda och när jag vaknar vill jag inte vara här längre.
Jag vet knappt om jag vill vara jag längre.
Jag orkar inte med hon som är jag, inte just nu.
Jag räknar sekunder i ett desperat försök att få dem att gå.
Jag, jag, jag, jag, jag, jag, jag, jag, jaaaaaaaaaaaaaaaag.
Shit, vad jag skulle behöva skaffa mig lite perspektiv!
Men vi fortsätter, naturligtvis, på samma tema.
Jag är ledsen om jag drar ner er genom mitt självömkande.
Men jag kan, själviskt nog, inte ta hänsyn till det.
Jag är liksom ledsen oavsett.
Och jag klarar inte att svälja och hålla allt inom mig, jag
spricker exploderar slits sönder går i bitar.
Och konstigt nog hjälper det inte på att tänka på att jag har tak över huvudet och att det är vackert väder.
Jag lever i världens mest privilegierade land.
Drunknar ändå inne i mitt jävla huvud.
Förlåt för det.
Du ska ALDRIG be om ursäkt för att du är ledsen, eller glad. Du ska heller aldrig sluta prata om det, skriva det eller känna det. Du ska belasta alla dina vänner och alla dina trogna läsare. För det, kära vän, är det bästa man kan göra. Och ju mer man ältar det, desto snarare kommer man på lösningar, ser mönster, eller annat - som gör att man mår bättre, blir lite gladare, eller iallafall får verktygen till det.
Fruktansärt patetiskt att någon ska komma och säga vad du (inte) ska skriva i din privata blogg. Precis som då man läser en bok man inte gillar, eller ser en film man inte gillar, eller ser ett tv-program man inte gillar, så har man ett val att sluta att läsa eller titta.
Stor kram!
Men en blogg är ett sätt att klä sina tankar i ord, och i bästa fall så hjälper det ju en att få perspektiv på dem. Det är så det fungerar för mig. Jag skriver så att andra kan se och kan kommentera, för det tvingar mig att se det ur andra synvinklar än min egen. Det tror jag för det mesta är nyttigt.
Jag hoppas dock för din skull - och verkligen inte för min egen, för att din blogg skulle bli mer positiv eller läsvärd ifall du var gladare - att du börjar må bättre snart.
Och be inte om ursäkt, du är faktiskt bara människa du med!
Jag vet ingenting om dig. Men jag tror jag känner igen känslan. Så be aldrig om ursäkt igen...
Åh finaste Annika, jag älskar att du är så äkta, att du ger så mycket av dig själv och inte låtsas. Det är trösterikt att läsa att din blogg inte bara handlar de glada dagarna, utan lika mycket om de svåra. Det är det som gör den värd att läsa och en av mina favoritbloggar.
Du bloggar om det som faller dig in, det gör jag också.(har en lösenordsskyddat blogg). Kände igen mig så himla mycket i det du skrev. DU ÄR SÅ BRA! En stor kram från mig!
Äh, ta det lungt bara, bloggandet handlar ju till stor del om att få skriva av sig, väl? Klart du måste få skriva vad du själv vill...? Men om det finns grejor du inte vill dela med allmänheten, men som det ändå skulle kännas bra att få skriva av sig, så kan man ju alltid fixa en "anonym" blogg, där ingen vet att det är du som skriver, eller helt enkelt börja med en gammal hederlig pappersdagbok. Upplever själv att man får lite ordning på tankarna om man får ut dem ur huvudet och ner dem på papper/skärm. Men hur som helst, hoppas du börjar må bättre, sköt om dej! Styrkekramar
Jag vet att jag inte gör det på ett bra sätt, men jag vill ju få dig att släppa alla hemska tankar o gå vidare. Jag är ledsen om jag gjort dig upprörd, men av egen erfarenhet så vet jag att man behöver någon som inte bara håller med o tycker synd om. Man behöver någon som säger ifrån att: Lägg av, nu är det nog, let go, hoppa upp ur depphålet o lev livet. Livet är för vackert för att krossa sina tankar o förhoppningar i spillror.
Önskar dig alla lycka o välgång (för det framgår inte av mina hemska ord till dig, men så är det)
Jag säger som de andra: Be inte om ursäkt för hur du mår! Det är din blogg, och du kan skriva precis vad du vill i den.
Det är ett av de mer hälsosamma sätten att hantera sina tankar och känslor.
Min blogg följer mig upp och ner med mitt humör, men ingen är tvingad att läsa den, folk kan ju faktiskt trycka på det lilla röda krysset uppe i hörnet om de inte gillar vad de läser.
Jag hoppas istället att det hjälper att skriva om hur du känner, och att du snart känner dig bättre.
ååååååååhh. det är helt galet vad jag känner den där känslan. just nu. det spelar ingen roll om orden är på gränsen till patetiska. jag tycker du skriver så vackert och så känsligt. det blir så äkta och så sprött, fast ändå hårt. eh.
åh, jag tycker iallafall att det är skönt att känna att allt inte är så där jävla rosa-moln-sockerssött hela tiden.
hoppas livet blir lite lättare snart, för oss alla.
Ni är så fina. Tack.
Det ar nagot otackt med manniskor som alltid, alltid ska tanka positivt. Jag tror att det ar farligt att aldrig tillata sig sjalv att ma daligt. Livet gar upp och ner, det ar bara att acceptera och flyta med liksom. Kroppen vet oftast bast, vill tarkanalerna svamma over sa lat dem gora det. Det kanns alltid battre efterat, eller hur?
For ovrigt tycker jag du ar helt underbart modig som vagar beskriva dina kanslor pa ett sa naket pch avskalat satt infor alla dina lasare. Sa befriande med en bloggare som inte forsoker uppratthalla en perfekt fasad, utan bara ar sig sjalv. Jag kan lova dig att en hel massa tjejer och killar kan hamta styrka fran det du skriver just nu - pa samma satt som du kanske har hamtat styrka fran Broder Daniels texter och musik i yngre dar.
Det blir battre, jag lovar, men tills dess - ta hand om dig! Du ar fantastisk!
men jag undrar varför positiva känslor är de enda känslorna som är accepterade i vårat samhälle? (och de med måtta, man får inte vara FÖR glad, skratta FÖR högt osv)
Varför ska man inte få känna ilska, saknad, sorg, ledsnad, avundsjuka etc etc. är man ledsen eller arg så måste man få vara det, känna känslorna, skrika, skriva, slå på saker (aldrig människor dock, ALDRIG!!) spotta i marken.
men går det så långt att man blir deprimerad eller har ångest (och nu menar jag de kliniska termerna och inte det vardagliga "jag är så deprimerad" fast man menar jag är lite låg, typ) då borde man kanske söka hjälp utifrån....
kram på dig!
men jag undrar varför positiva känslor är de enda känslorna som är accepterade i vårat samhälle? (och de med måtta, man får inte vara FÖR glad, skratta FÖR högt osv)
Varför ska man inte få känna ilska, saknad, sorg, ledsnad, avundsjuka etc etc. är man ledsen eller arg så måste man få vara det, känna känslorna, skrika, skriva, slå på saker (aldrig människor dock, ALDRIG!!) spotta i marken.
men går det så långt att man blir deprimerad eller har ångest (och nu menar jag de kliniska termerna och inte det vardagliga "jag är så deprimerad" fast man menar jag är lite låg, typ) då borde man kanske söka hjälp utifrån....
kram på dig!
Jizuz vad jag känner igen mig. Och så länge det hjälper att skriva, även om det bara bidrar till lite struktur på eländet än att man direkt mår rosafluffigt-asbra igen, så är det värt det. Att hålla kvar allt inne i skallen fungerar inte, för förr eller senare måste det ut.
Det är okej att må dåligt, även om man bor i världens mest priviligierade land, det är okej att ha så många tankar i skallen att det känns som om huvudet ska sprängas.
Vet inte riktigt hur jag ska avsluta dethär, jag brukar inte kommentera bloggar så ofta, men allting vänder så småningom, även om det är tungt just nu.
Take Care/H
jag är seriöst så trött på alla bloggar där alla hela tiden ska vara så där livsglada och bara älska varenda sekund av livet och tjata om hur fint allting är, precis hela tiden. lycka är det nya svarta(bokstavligt talat). jag är inte en sån som lever på andras olycka, men ibland kan det vara skönt att veta att man verkligen kan känna att det faktiskt finns de människor som kan blotta sig i sin blogg och visa sig sårbar. på något sätt känns det mer äkta. och enligt mig så är inte en webblogg någon jävla exponeringssida för att göra någon annan nöjd. jag tror de flesta skriver för sin egen räkning, sen om det finns andra som är intresserade av att läsa om en annan människas liv, fine. men då kan de inte gå runt att tro att de har någon slags äganderätt och kan gå runt och klaga på någon annans liv, bara för att de har tillgång till hennes blogg.
(du är hjälplöst snygg!)
vad jag avskyr dessa människor, som enbart ser det positiva som en godtagbar stämning. världen är full av ledsnad, sorg och deppighet och den måste få synas med. vad är det med den här västvärlden som bara måste sopa allt förutom glädje under mattan? jag blir faktiskt rosenrasande över det. ja, ledsnad kan vara självupptagen precis som glädje kan vara självgod. med båda känslor är ju lika viktiga, lika giltiga.
det hela påminner mej om debatten om mörk musik, om hur det får ungdomar att ta livet av sej. det är skrämmande att folk är så puckade att de inte förstår att den musiken räddar tusentals liv och de som är deppiga och utstötta finner tröst hos den, inte tvärtom.
oj. vart långt det här men jag blir så irriterad på sånt här. och jag blir arg för att hon skuldlägger dej för att du är ledsen. fortsätt vara exakt den du är, du är helt jävla fantastisk, vare sej du är glad eller ledsen.
fet kram!
att du inte är positiv och glad hela tiden är bara ett bevis på att du inte är oäkta.. alla bloggare har väl haft dåliga tider bara det att de är positiva för läsarnas skull vilket inte är bra överhuvudtaget. jag älskar din blogg och har själv mått skit länge och är trött på att läsa om rosor och romantik som varje blogg verkar skriva om nu..
Man har ju verkligen märkt en skilland på din blogg den senaste månaden. Det märks att du är ledsen. Det känns hemskt att det är så. Och det är klart att man vill spola fram livet lite grann då. Jag brukar också känna så lite då och då och lite nu. Men happy people never fantasize och allt det där. Och det kommer bli bättre. Det är ju en sådan jävla klen tröst, men det KOMMER att bli bättre, fina du.
kram
Allting blir bättre, men man ska inte skynda sig att komma dit, då kan man falla tillbaka tio gånger mer. Lyssna på dina känslor men kom alltid ihåg att det finns alltid ljus i slutet på tunneln men för att komma dit måste man gå i mörker. Hoppas att du kommer fram snart :)
Men jag tycker ju om din blogg.. både nu och förut.
Åh, jag tycker inte att du har något att be om ursäkt för.
Jag förstår över huvud taget inte hur man som läsare kan komma och ställa krav i stil med "gör si och så så att den blir värd att läsa" på någons privata blogg. Gillar man inte vad en blogg har utvecklats till kan man sluta läsa istället.
Jag,jag,jag,.det är länge sen jag träffade den där snubben,länge sen, men aldrig tillräckligt länge sen,man minns,.man vill inte,men man minns,.men jag blev trött på honom,trött på att leva på gränsen, över gränsen, för mycket av allt,.och alltid på fel sätt,.så jag tog livet av honom. Men man minns,"He lived as he wanted, died the same way",.jävla typ,on the edge,varje dag,varje minut, varje sekund,varje jävla andetag,zero below zero,nätter fulla av ångest,booze,fallna jävla änglar, skadeskjutna roadkills from heaven or hell,da girls,rockbabes,.whatever, han kan behålla de för sig själv,skitstöveln, han som inte längre är jag,men lever ändå under my skin,.far åt helvete jävla looser,.jag kan fortfarande höra honom ibland,på nätterna,jag blundar hårt, eyes wide shut,men jag kan höra honom,under my skin,.han sjunger,: "Well,well,well,Lord,what can i tell,.I´ve been sinning three more days,am I now going to hell,?,.I commit sins everyday but i never give my soul away,.´Cause i still got some respect for you in the end",.men han ljuger,som alltid,en vacker dag ska jag döda honom en gång till,.så att han tystnar,.Per Sempre.
Annika jag känner inte dig men gillar att du är en verklig person. Det är så ovanligt med folk som bloggar om sitt liv och är ärliga. Jag kommer till din blogg för att du är en "äkta" människa. Som ibland mår toppen & andra gånger botten, precis som jag & antagligen kommenteraren också gör.
Denna människa kanske inte har accepterat att man inte alltid mår toppen - vilket jag hoppas att hon/han gör snart. Jag har varit i samma position och det är inte roligt. Jag tänker inte säga att du inte ska ändra på dig och sånt - det har alla andra sagt och jag tror inte du behöver det. Du är en egen individ som jag tror inte du blir påverkad av "Positivitet-trams". Gud va långt - det var inte meningen. Trevlig helg på dig, imorgon ska jag förhoppningsvis tatuera mig.
Herregud... Själva grejen med att blogga är ju att få sprida ut sina inälvor in public!? Oavsett känslor så har man all rätt att bara publicera det man själv vill. Det finns nog få bloggar som inte är startade som en slags egoboost?
Annika när jag läser det här tänker jag på en sak Lina Sjöberg sa i P1:s morgonandakt för en tid sedan. Hon liknade livet med en våg, med toppar och dalar, och som hela tiden rör sig framåt. Hon sa också något i stil med att om jag är uppe är jag på väg ner om jag är nere är jag på väg upp. rörelsen kräver det, livet kräver det. om jag inte kan vara vishetens vågor och resa med jämnmod uppåt och ner framåt så kanske jag blir en liten barkbåt som slits och driver, plågas av uppet och neret.
Dessutom sa en klok kvinna en gång att man inte ska stänga ute svårmod, eller något oroande från ditt liv ty du vet inte hur dessa tillstånd arbetar med dig.
Först, tänk på kents ord (som dom sanna kentare vi är :P):"Be aldrig om ursäkt igen..".
Jag kan inte se en enda anledning till varför du ska ursäkta dig inför en del bloggläsare. Dom har klickat sig in på din blogg av ren och skär vilja. Dom kan bara trycka på X uppe i högra hörnet om dom inte tycker att det passar in i deras positiva värld, fylld av solsken 365 dagar om året. Det är DIN blogg, DU skriver precis vad du vill. Det är upp till oss andra om vi vill läsa eller inte. Jag älskar att följa din blogg, för att du visar att du är mänsklig! Ibland ledsen och ibland glad, som du skrev det kallas att leva. Att skriva av sig kan verkligen hjälpa när man känner sig totalt nere. Man bearbetar skiten. Skriv vad du vill, jag stannar. Och du, allt kommer bli bättre. Puss!
Jag önskar tt jag, om så endast för några timmar, kunde kidnappa dig över till andra sidan av jorden så du fick vila lite från allt och alla, problem och sånt sm skaver på insidan. Då kunde du få dela rum med mig och min fina Hanna på Broadway, upper west side, prata i mörkret tills vi somnar med ljudet av de gula taxibilarna sm tutar då och då och imorgon (idag för er i Sverige) fira min födelsedag vid Times Square i solen med starbuckskaffe och ljudet av miljoner människor snurrande överallt. Det skulle vara fint. Om jag kunde,då skulle jag inte tveka att ha dig hos mig för det. Eller bara för att prata om det som är jobbigt och krama dig hårt hårt och säga att allt blir bra! Puss puss kram, lillasyster
Från söder kommer en stor kram till Annika. Ibland måste man bara få vara blå. En timme. Eller ett år. Det bästa är att det finns ett slut på det förr eller senare. Om en timme. Eller ett år. Eller fyrtio för den delen. Det är okej att känna. Massor. Så var precis hur blå du behöver vara. Och kanske kan du skänka en tanke till alla de som tycker om dig så himla mycket, trots att de varken träffat dig eller vet hur du är förutom orden i din blogg. Om det inte gör dig mindre blå så kanske det värmer lite. :)
Det är svårt. Att vänta, att slå ihjäl tid, att sakta låta sekunderna gå. Jag vet inte riktigt.. förr eller senare kommer du på det, hur du ska göra, vad som fungerar.. vart du vill ta dig.
Det är förjävligt bara, att det ska vara så svårt.
Och att allting ibland bara är helvetesstora frågetecken och frustration.
/H
äh annika du är VERKLIG (i en overklig cybervärld) står folk inte ut med det är det deras problem.
Vet du vad Annika? Jag tycker att du ska fortsätta precis som du gör. Du får inte bli slav under din publik. Det är vi läsare som för anpassa oss. Känner man för att läsa om hur fint och lyckligt livet är får man helt enkelt välja en sådan blogg. Nätet är helt översvämmat av dem.
Men ärligt talat, hur spännande vore "Romeo och Julia" om de träffades och fick varandra i första scenen för att sedan leva lyckliga i de resterande timmarnas teater? Helt utan motsättningar och gnissel. Eller hur bra vore "Pretty Woman" om inte han var respekterad affärsman och hon prostituerad?
Fan. Det måste till grus i maskineriet för att det ska bli intressant.
Livet är plus. Och det är minus. Annars är det inte livet.
du gör helt jävla rätt.
Åh. Du har förmågan att klä alla känslor i vackra ord. Jag vet hur det är. Eller, jag vet ju inte exakt hur du mår... men jag vet hur det är att ha känslorna utanpå kroppen. Jag vaknar varje morgon av att hjärtat slår så hårt så att det känns som om det ligger utanpå bröstet. Obehaglig känsla. Jag vet också hur det är att plötsligt gråta hysteriskt, mitt bland folk. Jag kan inte hålla känslorna inom mig, hur mycket jag än försöker. Många gånger har jag skämts över mina plötsliga känslostormar, men nu har jag sakta börjat acceptera det. Det här är jag just nu och jag fungerar så här. Jag måste ventilera ibland, prata, gråta, skratta, skrika, ja, vad som helst bara för att få ut en del av allt det som fladdrar och gnager under ytan. Och jag är glad att mina vänner är där och stöttar mig, och inte säger saker som "Ryck upp dig!" "Tänk positivt!" Det är klart man försöker tänka positivt, men det fungerar inte alla gånger.
Fortsätt med det du gör. Du skriver vackert. Du inspirerar och du berör. Självklart hoppas jag att du mår bättre snart, men var absolut inte rädd för att visa dina känslor på vägen
Tänk på barnen i Afrika och inse att dina problem är jävligt futtiga. Eller ännu hellre - åk dit.
Stör mig på kommentarer som den som finns här ovan ifrån Kim. Man måste få lov att må dåligt även om det finns de som har det sämre. Att tänka att barnen i Afrika svälter, att folk blir misshandlade, dödade och torterade runt om i världen hjälper inte det minsta. Man blir inte mindre nedstämd eller deprimerad för det.
Att må dåligt är något som hör livet till och ingenting som man kan motverka genom att tänka att folk har det värre.
& Annika, din blogg är underbar och du verkar vara en enormt härlig person.
Jag drömde om dig och Sofia ( conspicere) inatt. Ni var med mig i en stad där det var spöktimmen kl 24 varje natt, och djävulen skulle komma och ta oss om vi inte vad glada och skrattade just den timmen. Djävulen cirkulerade runt runt oss men tog oss inte för att vi var så glada.
Jag minns att jag tänke i drömmen att " hon är lika vacker som på bild" och sa sedan " visst kan ni länka mig på eran blogg så jag får fler besökare på min?"
haha, faktiskt sant.
Det kan vara skönt att skriva av sig ibland.
Blogga ska man göra i första hand för sin egen skull och inte för sina läsares. Det blir inte speciellt äkta då. Jag läser din blogg för att den känns äkta, för att du tar fina bilder, för att du verkar vara en spännande person, för att du fångar mig. Jag läser andra bloggar också, och får en mix av härliga bloggar och sinnesstämningar. Be aldrig om ursäkt för vad du bloggar om. Jag beundrar ditt mod då du lämnar ut dina känslor. Själv har jag en förmåga att skrapa bort det jobbiga och nedstämda från bloggen, även om jag jobbar på det.
När man är ledsen, olycklig eller deprimerad kan man bara utgå från den personen man är och den världen man känner. Bara för att de yttre omständigheterna är bra betyder det inte att man är resistent mot själslig smärta. "svältande folk i afrika" som folk brukar använda för att visa på hur bra människor har det i Sverige skulle nog inte kunna ignorera att t.ex. någon i familjen dör, pojkvän/flickvän gör slut bara genom att tänka: äsch, jag kan inte heller äta så jag bryr mig inte, jag blir inte ledsen för det här.
Det enda jag kan säga som kanske kan fungera uppmuntrande är att man måste tänka: en dag kommer detta (vad det nu är) inte vara allt jag tänker på. Jag är ledsen/olycklig för att jag vet vad lycka är..och en dag kommer den komma tillbaka.
Man måste inte kunna föreställa sig att man ska vara lycklig nu. Men man får inte glömma bort den dagen i framtiden, då man inte är deprimerad/ledsen.
Alltså, ge inte upp. Man måste igenom det svåra för att komma igenom. Om du förstår.
det är just din öppenhet och ärlighet som gör din blogg så speciell. du beskriver livet hur fult och fel det än är, och ibland är det just det man behöver höra; att det finns fler som känner precis likadant.
må bra, och må dåligt, och skriv det du känner för i din blogg!
Vad arg jag blir på den där personen. För mig är min blogg en öppen dagbok som folk får läsa om de vill. Jag vill kunna skriva alla mina känslor och vara en HEL människa. Jag skulle vara falsk om jag bara höll uppe en god sida.
Och jag gillar att folk läser och kommenterar för det får mig att känna att jag blir förevigad på något sätt. Och vissa får nya tankar när de läser min blogg och det betyder otroligt mycket för mig.
Visst bör man vara positiv, men man kan inte alltid vara positiv. Ibland måste man tillåta sig själv att sura/vara/trött och bitter. Om det nu var så lätt att ta sig i kragen som kommentatoren sade så skulle man göra det. Men eftersom man inte gör det är det inte så lätt. Det finns så mycket skit i världen, och visst borde man bidra till en bättre värld genom att vara positiv och glad, men om man låtsas som allt det där dåliga inte finns - vad är man då för människa? Naiv möjligtvis. Eller lyckligt korkad.
Fortsätt vara precis som du är i din blogg. Jag tror din blogg sprider mycket glädje. Jag får nästan alltid ett leende på läpparna när jag läser om dina tankar, favoritlåtar och dagar i Vita bergen. Vi har kanske väldigt olika intressen, men det är ändå något som får mig att vilja läsa din blogg :)
Om man vill kan man skriva dagbok..
Föresten så gillar jag när din blogg är som du är. Det är ju när det blir lite personligt det är intresant att läsa, plus att det redan finns en miljart "livsglada bloggar" (som också är kul att läsa) men man vill ju ha lite variation, fattar du? :)
Skit i sånt där trams. Är man ledsen så är man ledsen. Och oavsett om man har all anledning i världen, eller kanske ingen anledning alls, att skriva om det i sin blogg, så ska man få göra det utan att behöva varken förklara eller försvara det.
Lyssna på Bright Eyes (har för mig du gillar dem) om du inte vill känna dig lika ensam i din nedstämdhet, tex "if winter ends" eller varför inte tragikomiska "at the bottom of everything" som du själv länkat någon gång.
Har inte läst din blogg på länge så har helt missat vad som orsakat denna smärta. Men även om det vore så att problemen inte går att lösa, så finns det alltid människor som kan hjälpa dig att hantera känslorna kring dessa problem. Glöm inte det.
Kram Anna
Skriv precis vad du vill. Det är din blogg. För känsliga människor finns det ett mycket effektivt och enkelt sätt att slippa den. Att sluta läsa..
enkelt.
Det är inte kul när någon inte mår toppen. Men ingen gör det hela tiden, och att Du delar med Dig får mig att känna mig mindre ensam ibland. Det är fint. Tack för att Du delar med Dig och för att Du inte är en av dom som målar upp att livet är en solskenshistoria.
det är fullkomligt naturligt och normalt att må dåligt. det är en normal reaktion av kroppen som hjälper en att hantera. däremot är det jävligt onaturligt att vara sådär överjävla glad och positiv hela tiden. så glad så att man säger till andra att dom inte får må dåligt. det är riktigt osunt. och läskigt. dessutom är det inte människor som känner mycket känslor (och framför allt, låter sig känna dom!) som blir galna, det är de tighta, hyperglada, kontrollerande, muntergökarna som inte tillåter sig själva att gråta som bryter ihop till slut, på riktigt.
din blogg är bäst bäst bäst, oavsett hur du mår. du skriver lika vasst och fantastiskt oavsett humör. det enda som ändras är huruvida jag skrattar, eller känner medlidande med dig. sluta inte skriva, snälla söta rara.
Annika. Sluta aldrig skriva som du gör, för du är fantastisk. Att andra inte tycker det är ur min synvinkel löjligt, men det kommer alltid att finnas någon liten människa som misstycker. Jag beundrar dig enormt, och kommer alltid att göra.
stora Varma kramar
en allmän synpunkt, inte särskilt riktad till just dig annika: att välja bort självömkan (i de lägen då man faktiskt har ett val - så är det inte alltid, kanske bara sällan, men så är det faktiskt ibland; ibland har man friheten att välja).... det är mognad. det kommer med åren. 15-25 får man rulla sig i ömket om man vill. men någonstans, någon gång, brukar de flesta hitta motivationen att välja bort det negativa och välja till det snälla. mot sig själva menar jag. när de har ett val. alla kommer möta en massa skit i livet, men att ta åt sig av allt och göra llt till självömkan... är inte direkt genvägen till lycka. det kan döva smärtan kortsiktigt. men på lång sikt tror jag fanimej att tjejen som kommenterade har en poäng; ibland kan man välja att inte tänka negg negg negg. och kanske tänka på att man inte har huvudrollen i alla andras liv. de andra har sina egna trubbel. det brukar komma med åldern det där. och då släpper angsten. då kommer glädjen. jag lovar. och än en gång: detta var inte särskilt riktat till annika.
åååh du har så rätt och jag beundrar dig jättemycket, just därför att du faktiskt vågar visa att du är deppig. Det om något, är väl ett tecken på mognad.
Jag menar absolut inget illa med det detta. Jag förstår att du har dina orsaker att vara ledsen över, och att du inte kan berätta om dem på bloggen. Jag uppskattar att du skriver om dina känslor, de är fint och läsvärt, men jag måste ändå säga detta:
Vi läsare vet ingenting av din situation, sant. Men då du inte berättar mer om varför du mår dåligt (alltså jag förstår att du inte kan/vill berätta), så kan ju läsarna undra. Du skriver ju faktiskt om att du mår dåligt, så läsarna har ju rätten att undra och kommentera det. Om du berättade om orsakerna skulle de säkert vara mer förstående, men de är svårt då man är väldigt ovetande. Jag försöker inte uppmuntra dig till att berätta mer om dina problem, utan jag vill bara få sagt att det känns lite otrevligt då du säger åt läsarna att inte lägga sig i saker de inget vet om. De är ju inte deras fel att de inte något vet, och du skriver ju faktiskt om det på bloggen, så då har de ju full rätt att kommentera det. Eller vad väntar du dig när du skriver om det här? Du kan ju inte välja dina läsare eller hindra dem från att läsa, så om du skriver om något på nätet så får du ta kommenterarna som de är. Jag tycker bara inte om stilen "du vet inget om mina problem så lägg dig inte i". Jag menar inte heller att du säger rakt så, men av ditt svar till kommenteraren fick man bilden av att du tänker lite så.
Jag fick inte riktigt sagt vad jag försökte, men hoppas du ändå fattar vad jag menar. Fortsätt att skriva om dina känslor, men säg inte åt läsarna att de ingenting vet. De vet om dig bara det du ger ut åt dem. Annars kan du ju lika bra ta bort kommentarfunktionen. Glädje på dig!
P.S. Jag har förstått att din mamma läser din blogg, och jag undrar hur du kan skriva så öppet när din mamma läser allt du skriver? Jag själv kunde aldrig ens tänka mig det, men kanske jag inte har en så bra relation till min mor då..
du tycker att dina bloggar inte alls är härliga. men det tycker jag och jag är nästan säker på att det är många andra som tycker det också. att du vågar skriva hur du känner och mår visar du modig du är. du får människor som mår dålig och sånt att veta att dom inte är ensamma och det är bra. och om vissa klagar på att du inte alls är positiv och de tycker inte om sättet du skriver så varför läsa den då? det finns hundratals andra bloggar att läsa. men många läser ju såklart din, eftersom den är intressant och du kan öppna dig så mycket åt främlingar. jag tycker att det är underbart. du har en härlig sätt att skriva och jag tycker att du ska fortsätta blogga på ditt eget vis! du är bra som du är-
Men herregud. Bloggar gör man väl om vadfan man vill. Inte behöver väl en läsvärd blogg vara positiv och sockersöt jämt. Jag älskar din blogg precis som den blogg du gör den till, oavsett om du är glad eller inte.. Och blogga handlar ju inte om att vara ständigt positiv direkt. En blogg är väl till för att vädra tankarna, inte att kräkas ur massa ordbajs.. Nä, jag säger då det. Ord men känsla bakom väger så mycket mer än en falsk fasad, att någon låtsas som att allt är så jävla bra hela tiden. Gör det du är bra på - Att vara precis den du är. Utan ursäkter. Jag läser din blogg av en anledning - Den är så äkta!
Har fått liknande kommentarer. Kul är det när man redan mår skit och ångesten sitter uppe i halsgroppen. Mår man bättre då? Nej, helt plötsligt har man påverkat andra människor negativt? fått dessa att må dåligt pga MIG?
På senare tiden börjar jag nästan önska att ingen läste min blogg, för bloggen är ett sätt att ventilera. Det funkar precis som på samma sätt som en kurator eller terapeut gör. Okej, det där var lite överdrivet, men så funkar jag. Jag fattar vad allt handlar om men genom att hålla all ångest och alla tnakar inom mig fastnar de, de växer. Så jag tänker fortsätta vara personlig och negativ, för det är den människa jag är nu, en deprimerad vilsen människa i flykt från gamla ätstörningar och ångest.
Annika, jag har läst din blogg i evigheter, på senare tiden har jag dock börjat känna att du är mänsklig! stå på dig!
vem fan ska lägga sig i varför andra väljer att ha en blogg!? om hon inte tycker det är intressant...sluta läs då! låt oss andra få en inblick i en fin persons liv och tankar. ett bevis på att man inte är ensam att må dåligt, vara glad, ha det pissigt, ha det underbart...ja ha ett liv.
Det är fullt möjligt att ha allt i världen och ändå må dåligt. Det är fullt möjligt att inte prestera någonting i livet trots att man inte har några yttre hinder. Att må dåligt trots att man är vacker, begåvad etc är något som upprör en del människor, främst för att de tror att de ända hinder som finns i livet är yttre hinder, som brist på pengar etc. Men så är det inte. Enligt mig ger självinsikt en vetskap om att yttre hinder är lätta att ta sig över, iaf i dagens Sverige. Ens stora fiende är ens självdestruktivitet, det som håller en tillbaka. Självdestruktiviteten blir mer märkbar när yttre hinder tas bort. Det är inte konstigt att du mår dåligt ibland, därför att du är en tänkande människa.
Jag tycker att det är kul att läsa det du skriver och tycker inte alls att du är självömkande eller något sådant. Skönt att veta att det finns fler unga tjejer med stora ögon som trots sin söthet tänker och ibland därför mår dåligt.