Stora drömmar och små.
Jag undrar var dom är"
Om jag fått en krona för varje förvirrat, sorgset eller panikslaget sms jag skickat under tågresor skulle jag förmodligen vara rätt rik.
(Nu är det ju istället så att jag förlorat en krona varje gång jag skickat ett sms, och således är jag rätt fattig.)
Det är något med tågresor och min person som helt enkelt inte går ihop.
Någonting som gör mig tom och kall; kanske något med själva resandet, väntan på att Något Nytt ska hända.
Något med Livet-som-transportsträcka.
Eller kanske någonting med världen som svischar förbi utanför fönstret.
Jag skriver: "Ogripbar, som en känsla." Fnissar åt mig själv, raderar, men faktum kvartstår.
Ogripbar.
Som en känsla.
Ja, det är den typen av pretentiöst dravel som kommer över mig när jag åker tåg.
Jag vet inte riktigt vad som är annorlunda idag.
Allt jag vet är att det är många saker i mitt liv som känns svåra att hantera, och att jag alldeles för ofta misslyckas.
Men att det är okej.
Att jag egentligen inte vill ändra på någonting.
Klockan är 05:45, jag sitter på ett försenat X2000 mot Norrköping, staden som var min i några overkliga och fantastiska år.
Om ett par timmar ska jag sitta i ett trångt klassrum och diskutera essäer.
Min handlar om mobbning.
Det är er förtjänst att den kom till; alla ni som läser bloggen utan att hata och förakta, som läst mina inlägg om utsatthet, utanförskap, skam och ensamhet.
Utan att döma.
Ni har gjort mig stark på ett sätt jag aldrig tidigare varit, och ni har gett mig mod att planera ett projekt som i bästa fall kan göra skillnad för någon.
Som kanske kan erbjuda någon form av tröst, liknande den tröst ni skänkt mig.
Kanske är det därför jag inte är tom den här morgonen, med ett regndisigt landskap utanför fönstret och två timmars sömn i kroppen.
Känslan är gripbar. Den glittrar av hoppfullhet.
Tack för det.
Nu har jag tårar i ögonen, du skriver så otroligt vackert.
jag sitter också här med tårar i ögonen. jag vet inte riktigt varför. det kan vara för att du skriver vackert. eller så är det ogripbart, som en känsla.
Jag blev helt lamslagen nu, allt blev tyst och det enda som fanns var det du skrev.
Weeee! Hoppas vi får läsa den!
Vackert, vackert. Jag relaterar så till det du skriver, och du är duktig som orkar.
Det är svårt för mig att läsa, hur jobbigt är det inte då att skriva.
Du skriver om utanförskap utan skam, och det är viktigt. Jag tror du inspirerar många, när någon som är så vacker och fin som du erkänner att du ibland misslyckas, känns det mer ok att göra det själv.
Du är så fin.
Puss
Fint skrivet A,.men den ogripbara känslan, kan det vara så enkelt, att du reser från istället för till,flyr från dig själv,tappar bort dig själv,och får den här tomma och kalla känslan? Hur som helst, du är alltid välkommen till Peking, men varför kommer ni alla på en gång, först Janna, och nu kommer du, ska ni träffas, eller kommer ni hit bara att ni saknar mig? Så måste det vara, ni är välkomna!
ja du skriver verkligen helt otroligt bra. jag vet inte exakt vad det är som gör det, men man rycks verkligen med, oavsett om du är rolig, vemodig, arg, stöttande eller vad du är just för tillfället. Heja Annika!
hejsan, kolla gärna in min blogg och va med och tävla om en beauty-box värde 400:-
xoxo
Du behöver helt enkelt roligare ressällskap! Nästa gång, hör om jag vill hänga med så ska du se att det blir jättekul. Jag älskar att åka tåg.
ps Du ÄR verkligen pretentiös! Haha ;) ds
pps hälsa! dds
Va? Åka tåg är nog något av det bästa jag vet. Man är på väg någonstans, mot något. Bort från allt där hemma, mot något alternativt.
Dessutom är det medititativt att sitta där och se landskapet swischa förbi medan man sitter och tänker på livets stora frågor. Kanske mår man lite dåligt ett tag, men på det stora hela tycker jag att tågåkande är något positivt.
Skönt att se att du ser lite positivt på saker iaf. Är det mitt inlägg som tagit skruv eller vill jag bara tro det för att få mitt eget bloggande att vara meningsfullt? ;) Och oroa dig inte, alla känner sig ensamma ibland. Fråga mig. :)
Hej!
Jag tänkte bara berätta att jag såg dig på det där äckliga programmet med Hanna Fridén och jag tyckte du var så himla bra. Du var söt, charmig och rolig, på ett lite knasigt sätt, men jaa bara sådär cool och söt som jag skulle vilja vara. Så nu är du lite av min förebild faktiskt. Eller när jag glömmer bort lite vem jag är och vill vara, så finns det en figur som beskriver det ganska bra. Tappa inte hoppet (hmm inte direkt för att du verkar göra det idag, men du kan ju spara den uppmaningen till en annan dag.)
Ibland sätter du direkt ord på mina tankar.
nästan det bästa jag vet är att åka buss med musik i öronen. ja, om inte bussen är full med fjortisar eller äckliga fulla msk
vad du låter som en fantastisk liten människa. jag skulle vilja lära känna dig. du verkar så fin. tack själv för att du skriver och delar med dig lite av din värld.
Du är så fruktasnvärt begåvad och du har en otrolig styrka...kanske ingen som du är sådär klockrent medveten om till hundra procent ännu men när du lärt dig bemästra den till fullo finns det ingenting som kan stoppa dig mer i hela världen.
du är finast!
kram
1 Sänk pretentionerna för nu (now, alltså) -- du är sooo young, sooo young, men tror att du ska sitta på pensionärsstolarna på bussen vilken stund som helst. (dertta är normal, tung 25-årsångest.)
2 Gallra mellan allt du gör, så att du satsar krutet på det du verkligen vill göra och, vilket är såååå viktigt i längden, har stor talang för. (du vill ju bli bäst inom ditt arbetsområde.)
3 De flesta verkar gå i KBT när de är 30+, men frågar man dem så önskar de flesta att de varit 20+ och gjort det. (KBT ändrar destruktiva sätt att tänka och bete sig på typ 10 ggr -- och frigör viljan och kraften inom DIG.)
om jag var lesbisk skulle jag nog vara en smula kär i dig. tackgodnatt.
What? Jag tycker att tågresor är något av det mest lugnande som finns.