Detta år var svart

Jag är långt ifrån färdig med mobbningstemat. Vänta bara, det här är bara början. Ointresserade göra sig icke besvär.

Just idag skriver både Aftonbladet och Stockholm City om problemet med mobbning i skolorna. "Skolor lyckas inte stoppa mobbning", skriver City. Aftonbladet granskar - "De värsta skolorna där du bor". Självklart nämns både min låg/mellanstadieskola och min högstadieskola bland dessa. Konstigt vore väl annars. De har, som så oerhört många andra svenska skolor, förlorat kontrollen. Tjänster som kuratorer och kamratstödjare dras in. Klasserna blir allt större, lärarnas timmar allt fler, tiden att fundera över hur eleverna mår allt mer obefintlig. Många vill se men hinner inte, vissa blundar och ser åt ett annat håll. Kan inte, vill inte, orkar inte, klarar inte.

I nian: Bredvid våra skåp hade en av våra klassföreståndare sitt arbetsrum, och dörren stod oftast öppen. På insidan av dörren, som alltså vette ut mot korridoren, satte hon i slutet av höstterminen upp en A3-kopia av vårt klassfoto.
Det tog två timmar, sedan var mitt leende ansikte överkluddat med kulspetspenna. FITTA, CP, JÄVLA ÄCKEL och annat fantasifullt hade klottrats runt mitt överkluddade ansikte.
Jag svalde, låtsades inte se.
Jag var inte den enda.
Dagens därpå var det kladdiga klassfotot nedtaget, och en ny, ren, kopia satt där i dess ställe.
Efter lunchrasten såg det exakt likadant ut som dagen innan. Ansiktet nogrannt täckt av blått bläck, så hårt, så rasande att det tunna pappret trasats sönder. Orden, kanske andra idag, men med samma innebörd.
Nästa dag: ny kopia, nytt kladd.
Det här fortsatte i stort sett dagligen tills jag gick ut högstadiet ett halvår senare.

Jag undrar idag om hon kopierade upp alla samtidigt, eller om hon gick och tog nya kopior då och då. Vad hon tänkte när hon stod vid kopieringsmaskinen. Om hon slängde de gamla i papperskorgen eller i pappersåtervinningen. Om hon någonsin funderade över vem som gjort skändningen av mitt ansikte till en sport, om hon ville fråga mig hur jag egentligen mådde. Varför hon aldrig gjorde det. Varför hon fortsatte att sätta upp dem, dag efter dag.
Om någon annan ens märkte att det kom upp nya kopior varje dag, och att det var just min existens som ständigt behövde tillintetgöras.
Jag har ingen aning. Allt jag vet är att ett fel begåtts av min klassföreståndare, ett så enormt jävla stort fel att jag inte finner ord.

Vad borde hon ha gjort?
Vad är en lärares skyldighet?
Vad är vår skyldighet som människor att göra när vi ser något vi önskar att vi aldrig sett?

Läs även andra bloggares åsikter om
mobbning, utanförskap, lärare

Kommentarer
Postat av: Frida

Väldigt, väldigt bra skrivet, det är så förjävligt att vissa ska behöva genomlida högstadiet såhär. Förstår inte hur människor tänker ibland och hur det ens kan få förekomma sånt här, och det gäller ju nu inte bara i skolan utan överallt. "Det är bara så det är." men ska det vara så? - Nej, I helvete heller!

Postat av: Janna

Jag anser att det kommer en tidpunkt (flera, massor såklart) när en människa måste bekänna färg. Vem är jag? Är jag en sån person som väljer att inte agera när någon helt uppenbart misshandlas? Är jag så rädd om mitt eget skinn att jag inte vågar stå upp för någon annan?
Jag brukar tänka, när jag ställs inför läskiga saker, att: Man ska handla utifrån Mod, inte utifrån rädsla. Jag tror att modiga människor har rikare liv. Och jag BEUNDRAR människor som vågar. Vackraste jag vet. Som du Annika. Modigast i världen.

2008-02-18 @ 21:47:59
URL: http://tuesdays.blogg.se
Postat av: Carro

Hennes skyldighet, allas våran skyldighet, är att inte blunda och inte acceptera utan att i alla fall försöka förändra.
Det här du skriver är hemskt, och det är fruktansvärt att du behövde gå igenom det. Och att liknande saker pågår varje dag, överallt. Fortfarande. I alla tider. Det är sjukt och måste stoppas. Men det gör det inte.

2008-02-18 @ 21:51:55
URL: http://nilorac.blogspot.com
Postat av: Marlene

Det är så hemskt. Hur kan man inte gråta när man läser vad som hänt och vad som fortfarande händer alldeles för många människor. Jag tycker att bloggarna som nu skriver hett om det här borde få ut det till en större skara läsare, personliga berättelser och erfarenheter får människor att ifrågasätta och tänka till mer än vad någon objektiv artikel någonsin kan.

Och jag beundrar dig så jävla mycket för att du skriver så ärligt och öppenhjärtligt om det här svåra. För andras skull.

2008-02-18 @ 22:17:41
Postat av: Lina

Jag kan inte kolla på vars min skola hamnar på listan, jäkla plus-tjänster...

Jag känner mig märkligt igång just nu och skrev ett nytt inlägg om bland annat ansvar hos lärare:http://mjorf.blogg.se/1203370685_ansvar.html

förresten blev jag så himla glad över att du tog upp mina åsikter i din blogg, det är små saker som värmer, fina du

2008-02-18 @ 22:42:04
URL: http://mjorf.blogg.se
Postat av: sanna

Jag kan helt enkelt inte förstå hur man göra såna saker. Hur man kan klottra över någons foto och skriva ord, enbart för att verkligen såra. Det går inte ihop i mitt huvud. Jag fattar helt enkelt inte hur dessa människor funkar. Och jag fattar inte hur en lärare kan bara blunda för det, låtsas som det inte finns. Det är hennes jävla ansvar att reagera, fråga hur du mår, göra något överhuvudtaget. Mobbarna är formade av sin egen uppväxt och i den åldern begriper de kanske inte vilken effekt deras agerande har på andra människor (inte en ursäkt, men en förklaring). Men lärarna, som uppenbarligen har sett vad som pågått, för dem finns inga ursäkter. Hon borde ha ordnat möten med mobbarna och psykologer, det borde ha blivit samtal med föräldrar, hon borde ha pratat med dig och frågat hur du mådde, visat ett tecken på att hon såg vad som pågick och att hon bryr sig. Vågar man inte ta tag i såna saker, då ska man inte vara lärare, så är det bara.

Alla har redan skrivit det, men du är verkligen stark och så jävla bra att du vågar skriva om det här när många låtsas som det inte finns. Huj, vad långt och svammligt det blev..

2008-02-18 @ 22:49:45
URL: http://sanape.se/blog
Postat av: Sara

vad borde hon ha gjort? Sanningen är att I den situationen kunde hon gjort en hel del; utsatt en representant att stå vakt/ att inte ha bilderna alls/ CCTV/ ha ett krismöte med ledningen, VAD SOM HELST.

Om hon sedan sett vem som gjort det skulle den personen blivit inkallad till rektorn och föräldrarna ringas, för att få se med egna ögon vad deras son/dotter sysslar med på dagarna. Det finns SÅ mycket hon kunde gjort. Blir så otroligt förbannad och ledsen när jag läser det här.

Men i andra situationer är det svårare. Jag och min kompis bestämde oss för att ge en ros - ironiskt, va - till en kille som vi tyckte verkade ha det jobbigt i skolan. Unga och naiva som vi var trodde vi att han skulle bli glad. Men han trodde att vi drev med honom och vägrade att ta emot den.

2008-02-18 @ 23:09:51
URL: http://www.saraemanuelson.blogspot.com
Postat av: Abbes pappa

Fan Annika, jag är ledsen. Jag är ledsen att du haft det sådär. Jag är jävligt ledsen att hör att läraren agerade som hon gjorde. Eller rättare sagt inte agerade. Och jag blir ledsen när jag tänker på alla som råkat ut för liknande saker, och som kommer att göra det.

Och jag blir orolig för mina killar när de kommer upp i skolåldern. I synnerhet för Abbe som har sina problem. Det udda talet, sin lite svagare kropp och sannolikt svårare med inlärningen. Är han som gjord för att hamna utanför? Eller är ingen det? Eller alla.

Men jag är också glad. Glad att du skriver om det här. Sluta aldrig.

2008-02-18 @ 23:18:33
URL: http://www.hejaabbe.com
Postat av: sara 2

Jag har varit mobbad. Jag skrev en krönika om det när jag var sexton. (http://www.expressen.se/1.304546 , den hette egentligen "när jag blev en slampa", men det var tydligen för grovt).
Jag har kysst fler nu, kanske rätt många fler, såhär över två år senare och med ett leg som äntligen kan ta mig ut på spännande äventyr på krogen.

Krönikan känns rätt fånigt formulerad när jag läser den idag, och den är lite snällare mot mobbarna än vad dom var mot mig. Det handlade nog mycket om rädsla. Jag vågade inte skriva något om armbågar i sidan i korridoren eller om alla snöbollar i huvudet på vintern eller att få hela ansiktet nedtryckt i snön.
Jag åker ju fortfarande hem ibland, och jag ville väl inte råka ut för något värre.
Och hur fånigt formulerad och ofullständig den än är, så gör det fortfarande ont.

Mina lärare visste. Och mina lärare försökte att hjälpa, men det gick inte.
Två vänner blev mobbade på internet. Lärarna fixade så att dom fick ett förlåt och så att dom fick se lite skam i mobbarnas blickar, men sedan nästa kväll så låg det ett nytt "du är en jävla hora"-mail i deras inkorgar.

Vissa saker känns bara så hopplösa. Jag önskar verkligen att det inte vore så när det gäller det här.

(det här blev kanske rörigt, jag antar att min ursäkt för det, och eventuella stavfel, är att klockan är efter tolv).

2008-02-19 @ 00:07:42
URL: http://www.expressen.se/1.304546
Postat av: Sanna

Tack annika.

2008-02-19 @ 07:29:32
URL: http://blogthing.wordpress.com
Postat av: Johanna

Jag skäms för de som behandlade dig så. Jag skäms för läraren som inte agerade. Det knyter sig i magen när jag läser det här. Kom ihåg att du var en fantastisk person redan då och är fantastisk nu!

2008-02-19 @ 07:38:29
Postat av: Alice

Minns när min lärare i ettan uppmärksammade att jag alltid var ensam på rasterna. Hon frågade mig inför hela klassen om de andra inte ville vara med mig, eller om jag ville vara själv. Rädd för repressalier svarade jag att det var jag som ville vara själv. Tro fan det när de andra ungarna gjorde vad de kunde för att göra mitt liv surt. Varför inte fråga i enrum först? Kanske för att hon själv glatt medverkade i mobbingen.

I vilket fall var jag mer eller mindre ensam tills jag började nian och gav mig fan på att ge igen. Jag svarade emot, slog tillbaka och började prata med andra om vad som försigick. Anmälde anonymt (men alla visste ju vem) en klasskompis för langning och fick därigenom ett uns respekt: Klasskompisarna insåg att de inte kunde bråka med mig som förr. Blev uttagen till ett projekt på skolan och klättrade ytterligare ett steg på skalan. Fick samtidigt nya vänner.

Nu för tiden händer det att folk säger "du förstår inte hur det är att vara mobbad". Det gör ont och jag förklarar att det gör jag i allra högsta grad. Att de uppfattar att jag har ett gott självförtroende innebär inget annat än att jag lärt mig handskas med mitt dåliga självförtroende. Varför ska jag låta andra än mig själv styra mitt välmående?

2008-02-19 @ 09:24:16
Postat av: victoria

Det här gör mig så arg! HUR kunde läraren göra så? Jag har själv aldrig varit med om liknande! Jag säger då det att det är SJUKT att inte lärare får läsa böccker liknande vi socionomstuderande får göra - de om några måste ju veta hur man ska agera!

Ps. nej precis, vem som helst kan bli utsatt. Det är så uppenbart men det tåls att omnämnas: det är DE de är fel på. Vissa av dem mår dåligt, andra är psykopater (ja, de saknar alltså empati bland annat). Ds.

2008-02-19 @ 09:33:48
URL: http://svartvitlila.blogg.se
Postat av: Robin

Jag tycker att du verkar vara så himla sympatisk och ödmjuk.

2008-02-19 @ 09:54:01
URL: http://flashlights.blogg.se
Postat av: Nancy

Fruktansvärt! Men sanningen är att lärare inte utbildas i att hantera mobbning. De som oftast är aktiva mot det har själva erfarenheter av det och det är tyvärr många som inte förstår. Är själv lärarstudent och vet hur man arbetar i motvind: kollegor som inte tar saken på allvar, föräldrar som inte tar saken på allvar och vägrar tro att sina barn är inblandade och media som lägger ansvaret på rektor. Rektor har visserligen det yttersta ansvaret men ingen tycks vilja ställa mobbarna mot väggen?!! Och ingen tycks förstå det större sammanhanget: att mobbade barn blir rädda vuxna och det krävs ohyggligt mycket kraft för att ta sig förbi det. Det lämnar ärr för livet och är absolut någonting som ska tas på största allvar men sanningen är att många som inte varit i den sitsen tror att "barn är barn" och att "det går över".... Starkt av dig att uppmärksamma mobbningen!

2008-02-19 @ 10:35:23
URL: http://negativenancy.blogg.se
Postat av: sara

Dina inlägg är så otroligt gripande. Och skulle jag någon gång få ett barn eller tjugofem så skulle jag vilja att han/hon har dig som förebild. Inte för att man kan bestämma så åt någon annan, men för att du verkar klara av det mesta. Fortsätt skriva på detta sätt, så fortsätter jag läsa!

2008-02-19 @ 13:04:00
URL: http://saraswati.bloggagratis.se
Postat av: Sofia

det är så bra att du skriver om det här annika. viktigt som fan. TACK! du är underbar.

2008-02-19 @ 18:31:47
URL: http://gunnemyr.com/p-tit
Postat av: tovemarie

Sånt sitter i. Det sitter i så förbannat. Även om man rätat ut sitt liv nu och har människor omkring en som man vet verkligen bryr sig om en så gör det så förbannat ont. Jag är nervös varje dag jag åker hem till min hemstad, även fast jag sen hög- och mellanstadietiden har umgåtts med mobbarna. Jag är nervös. Väldigt nervös. Och dit åker jag ca en gång i veckan för att hälsa på de som betyder allt för mig.

2008-02-19 @ 18:43:52
URL: http://tovemariekblad.blogg.se
Postat av: Camilla

Som lärare blir jag så otroligt förbannad när jag läser det här. Jag skulle vilja åka till din gamla skola och dra åt skruvarna riktigt ordentligt på den där människan. Ibland är det svårt att upptäcka mobbing, men det där är ju helt omöjligt att tolka på något annat sätt. Jag skäms över att ha en sådan person i samma yrkeskår som min.

2008-02-22 @ 11:32:37
Postat av: Ida

Nu kan du säga "Take a look at me now" och må så in-i-helvetes jävla bra.
Jag hoppas att dina skolårsdemoner hittar och läser din blogg och fattar hur sjuka och snedvridna dom är.
Allt gott,
Ida.

2008-02-23 @ 09:53:27

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback