Du vill bränna ner Stockholm
Livet är en berg-och-dalbana.
Jag tycker om det.
Verkligen.
Jag tycker om att genomlida dessa satans nätter som känns som att de aldrig kommer att ta slut, som gör ont i kroppen och själen och hjärtat, ända in i benet.
Tycker om att rusa ner för trapporna, ner för kullerstensgatorna, med patetiskt rinnande tårar och en panik som gör det svårt att andas, omöjligt att tänka, alldeles för lätt att känna. Älskar att dra upp volymen på max tills det vibrerar i trumhinnorna och dånar i huvudet, att vältra mig i insikten om min egen påtagliga dödlighet.
Det gör det enkla, det vackra, så jävla mycket enklare och vackrare.
Så livsnödvändigt och enormt i det lilla.
Ingen originell tanke, men ingen kräver mig på originella tankar. Allra minst jag.
Inte idag.
Idag finns inga krav på perfektion eller ens prestation.
Jag vilar idag.
Gräddar pannkakor och de blir osannolikt goda, äter dem till Virgin Suicides med ett stort glas standardmjölk. Sitter kvar i soffan länge efter att filmen tagit slut. Kärnfria vindruvor, mörk choklad, en påse clemetiner, svindyr färskpressad apelsinjuice, Håkan i stereon, inga tvång som känns mig övermäktiga.
Till och med min trasiga hand har börjar läka.
Jag uppskattar varje sekund så innerligt att det tar andan ur mig.
Du får allt hemskt, allt som gör ont, att verka fint. Det gör dig guld värd.
Så vakkert du skriver :) Virkelig! Jeg nyter å lese din blogg.
"Älskar att dra upp volymen på max tills det vibrerar i trumhinnorna och dånar i huvudet, att vältra mig i insikten om min egen påtagliga dödlighet."
:D
Det där kan vara en av de finaste beskrivningar av manodepression jag läst. Och jag borde veta, för jag har samma diagnos!
Jag är så kär i dig. Vi skulle vara invincible ihop.
Anna, tack. Tack tack tack snälla du.
Marte, vad glad jag blir! Du är en pärla.
Kristofer, du kan inte vara lätt att leva med. Det är inte jag heller. Kanske omöjlih. Fast jag har ingen manodeppdiagnos. Depression och borderline har jag fått höra en gång i tiden av världens bästa psykdoktor, men världens coolaste namn.
Emil, hoppsan! Nu blir jag generad som fan.
shit! du e så jävla lik en jag känner så det är helt galet. ingen syster som heter irina?
Susi, nej, inte vad jag vet. Har du bild på henne?
goa du..se det som en gåva. så säger min pappa då jag har mina perioder. Och jag är snart 30 och har en bebis men ändå försvinner de inte...dessa dagar.
Men detta skrev ju jag om igår. Jag har säkert helt fel i vad jag skriver, men läs det i alla fall! Kanske hjälper något, vem vet =)
Va fint du skriver..
Du skriver underbart vackert. Du träffar min själ med varje ord. Jag har känt det du känner, och du sätter ord på det. Vackert
mm ... jag känner igen mig så otroligt mycket i det första du skriver. för jag är där nu. den krampaktiga gråten, paniken, hyperventileringen ... viljan att bara fly från allt.
jag hoppas det vänder snart.
du ger lite tröst.
Oj.
du skriver om mig va?
känner mig otroligt träffad. rakt in i hjärtat.
går igenom världens jobbigaste grejer just nu, så tack, verkligen...
vet inte vad mer jag kan säga.
bara tack.
Bra att du vilar och tar hand om dig, sådant behövs oftare äm vad man ger sig tillåtelse till.
Måste ta och se den filmen, supernyfiken!