Då räcker orden inte till
Jag intalar mig själv att det inte ens är något att vara ledsen över.
Att jag borde fokusera på det som faktiskt var fint;
lyxmiddag hos Oscar, Jesper och Jocke, Tiden står still, ett och annat magiskt sms och godnattsamtal, ljudet av mina klackar mot asfalten, svala drinkar, leenden, vänner.
Inte på det som legat som en knut i bröstet hela kvällen:
Meningslösheten. Mörkret. Oron. Rastlösheten.
"Det handlar om inställning", tänker jag.
Äter en polarkaka med skinka och massor av smör, dricker en kopp chaite med varm mjölk.
Sänder ett tyst tack till alla er som står ut med mig, trots allt.
Klart man önskar ibland att tiden kunde stå still
du är så bra. känner så väl igen mig i det du skriver. även fast jag inte alls har det som du eller är som du. men det du skriver träffar och får mig att inse.
Ibland är det bara så, det som är så skönt är att den känslan inte vara för alltid.
De här bilderna skulle fan va me di en musikvideo, sådär tragiskt fint. Puss på dig, hoppas känslan går över och chaitéet smakade mums.
Visst är den fin? Jag älskar masochist-pop! Igår såg jag till exempel 13 olika Youtube-klipp i rad med Smiths fina "Please, please, please". Och så har jag bloggat om vår dialog också, du kommer gilla det!
/K
Bilderna är alldeles vansinnigt fantastiska. Som du. Var inte ledsen, kära Annika - det kommer att lösa sig, det kommer att bli bättre. Och sen dåligt igen, för att återigen kunna bli bra. "Life is a rollercoaster", som Ronan Keating skulle sagt, haha!
Fina bilder, fångade en känsla.
Jag tror att du är alldeles för hård mot dig själv. Du verkar ibland se dig själv som en börda, och jag tror inte dina vänner ser dig så. Alla är depp ibland, ingen kan vara en konstant solstråle.
Man har dom nätterna. jag har dom nu men de kommer att vara borta snart. man får bara stå ut och jag känner så igen mig i det du skriver. Du kommer att göra upp för dagarna du är nere. för de är inte de som definierar dig.
Åh, meningslösheten och den apatiska rastlösheten bor även hos mig. Vet inte var jag ska göra av dem, men jag vet att jag måste göra av dem någonstans. Kanalisera dem på något sätt. Göra konst, skapa något vackert av det fula. Men det går inte. Så istället sitter jag här, läser din förträffliga blogg, dricker te med orientsmak och längtar nästan lite just dit. Till orienten. Eller bara bort. Bort fast hem.
Varför måste det alltid bli så känslosamt på våren?
Vad är det som tynger dig så, du vackra?
Vad är det som tynger dig så, du vackra?
Sådär som du beskriver här så kände jag igår kväll, ibland var allt super men ibland så tänkte man "lite för mycket".