"She looks pretty good... for a dead girl!"
Det var en bra kommentar. Jag kände mig skyldig och lättad, och blev naturligtvis gråtfärdig vid tanken på dem som inte är lika lyckligt lottade.
Bara en fundering: Jag ser igenom alla avsnitt av The O.C., eftersom jag och Fanny skriver vår kandidatuppsats om serien. I nionde avsnittet av första säsongen börjar de skolan för hösten, och alla pekar och skrattar och skvallrar om att Marissa nästan dött av en överdos nere i Tijuana under sommarlovet.
Jag förstår ingenting.
Jag har själv blivit utsatt för extremt mycket skitsnack, men det där är verkligen inte något jag känner igen. Okej, det finns massor av elakt de skulle kunna säga om det hela, av typen "jag slår vad om att hon egentligen inte alls tog en överdos, hon vill bara ha uppmärksamhet, patetiskt"... Men hur realistiskt är det att de pekar på henne och skrattar och säger "hörde ni att hon överdoserade och nästan dog? HAHAHAHAHAHA!" Eeeh... ja, det var ju lustigt? Sedan när blev det ett skämt att försöka ta livet av sig?
Antingen så har jag missat att de har sjukt konstig humor i södra Kalifornien (det är ju i och för sig min lillasyster ett bra exempel på, haha), eller så var manusförfattarna bakis när de skrev det här avsnittet.
alltså det är en hehe, ungdomsgrej att det är extremt töntigt att vara emo. det är något man mobbar andra för.
Hejhej favoritbloggen, även om jag inte känner dig så älskar jag ditt blogg-du, och om jag inte har fel så är du nog väldigt mycket Du här. Mer än andra kan säga.
Sluta aldrig blogga för då blir jag väldigt ledsen, och tom. Torsdagskärlek, puss!
Tack så mycket:D Ja det är riktigt underligt, men de kankse är så där borta i OC helt enkelt:P Aj aj aj detta låter jobbigt, jag förstår faktiskt inte varför tänder inte bara kan sitta där de ska utan att krångla... Hoppas att det hela snart blir bra:)
vackraste Annika.
jag blir så glad de gånger jag fått "äran" att få en kommentar av dig i min blogg..ja jag blir glad för allas kommentarer..men så finns det vissa som man liksom nästan måste nypa sig i armen för att tro att de skrivit till en..
Sedan första gången jag var inne på din blogg, vilket snart är ett år sedan har jag "tagit dig till mitt hjärta"..du verkar så innerlig och sann och bara så genuint äkta.
Och även om vi verkar vara väldigt olika - framför allt utseendemässigt men självklart också på en
rad andra plan så kan jag känna mig så hemma i denna blogg du bedriver.
I dina känslor och tankegångar, i din syn på olika saker och fraser som du använder...
Hmm jag framställer mig nu som ganska så patetiskt spooky kanske...som en tonåring som skriver till sitt hjärtas kändiscrush..
Så jag slutar nu..
Med orden att jag hoppas du får ha det så lite jävligt som möjligt nu på grund av operationen, att det värsta är över och att jag skänker dig tusen mentala ost- och skinmackor.
*kramar*
Jag har också märkt att de har en slags mobbningskultur i den anglosaxiska delen av världen som vi (tror jag) inte har här. Den är lite mer pojkskolemobbinginriktad, cynisk. Man ser det i amerikanska filmer där de inte är särskilt kärleksfulla mot varandra, ganska kalla faktiskt. Ser aldrig på TV så jag har ingen koll på om vi har samma sak här i svensk TV nuförtiden. Vi suger ju upp allt amerikanskt-brittiskt som svampar.