Det enda vi kan vara säkra på.

Tack för alla snälla kommentarer till mitt förra inlägg.
Dte är liksom inte ens så att jag står - stod - min låtsasfarmor nära, tvärtom så hade jag inte träffat henne på väldigt, väldigt länge när jag fick veta att hon blivit så sjuk (cancer, förstås) att hon inte hade långt kvar. Ändå tog jag det beskedet hårt, och jag bävade verkligen inför att träffa henne på julafton. Jag mindes henne som ganska bitsk och nedlåtande, och visste inte alls vad jag hade att vänta mig.
Och så var hon så himla snäll. Hon verkade uppriktigt glad över att jag var där, jag kände knappt igen henne, hon var som en ny människa. En bättre människa.
Och så tog det två veckor, och nu är hon död.
Jag är nog mer ledsen över själva döden än någonting annat. Över att den tar människor vi älskar ifrån oss. Över att vi, om vi själva lever tillräckligt länge, kommer att förlora alla som står oss nära, en efter en.
Det enda vi kan vara riktigt säkra på är ju egentligen döden.
Det gör mig illamående.

(Jag förväntar mig inga kommentarer. Jag behövde bara skriva av mig.)

Kommentarer
Postat av: motherfakka

döden gör mig illamående oxå. och livrädd. ta hand om dig.

Postat av: Annika

Tack. Så länge jag försöker att inte tänka på det gör det inte ont. Men att inte tänka på det känns som en lögn, på något vis.

2007-01-10 @ 06:38:58
URL: http://beautifulones.blogg.se
Postat av: Emma

jag har förlorat både farmor och farfar i cancer, och fler är påväg, även om de inte står lika nära. en av mina bästa vänner dog i en olycka för drygt ett år sedan... jag tror att man måste tänka ut det onda för att det inte skall gnaga sönder någonting inuti. jag tror man kan bli lite mer ödmjuk inför livet genom att tänka, även om vissa saker kanske inte skall plockas fram för ofta.
kram på dig//Emma (det var många evigheter sedan vi kedjekökte i sofforna på stockholms caféer)

2007-01-10 @ 10:42:41
URL: http://mymakeisfake.wordpress.com

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback